Har ofta tänkt på fenomenet autopiloten inom oss, som har en färdig bild av vilka vi är, hur vi skall bete oss i olika situationer, hur välden är, hur kvinnor och män och arbetskamrater, hur politiker och makthavare tänker och vad människor vill ha av oss.

Ofta sitter vi fast i fördomar om oss själva, om andra och om världen omkring oss utan att reflektera över att det kanske inte alltid stämmer.

Drivkraften bakom autopiloten är rädsla - rädsla att inte duga som den vi är, rädsla för att om vi är sanna mot oss själva så kommer ingen att tycka om oss.
Rädsla för skammen om vi misslyckas och vad människorna skall tänka om oss.
Rädsla för att inse att vi inte bara är goda. Rädsla för att se det onda hos andra.

Om vi tar mod till oss och frågar autopiloten allt detta och lyssnar uppmärksamt när han lägger ut texten, så kanske vi får syn på att han inte tänker logiskt, att han fantiserar som ett barn och att han bär på en massa rädslor som är irrelevanta. Vi upptäcker sprickorna i resonemanget samt att vi inte alls tycker om han, egentligen!

Kanske vår värld kunde få vara mycket större än vi tror, både inom oss och utanför oss. Men också mera komplicerad.