har aldrig stått så stilla som när jag valt
att springa så fort jag bara kan i min liv

jag ramlar kroniskt uppåt trots att jag
kastar mig hejdlöst nedför stupet

längtan efter min morgondag blir en kopia
av mitt igår, och fruktan att misslyckas
blir segerns obehagliga överaskning

hur ska jag hitta en ordning i all förvirring
när inte ens min spegelbild visar sanningen

men egen kontrakraft förtvinar långsamt ut
i ett absolut vakum
och längtan efter en pratstund
slutar oavkortat en en evig monolog

har aldrig stått så stilla som när jag valt
att springa så fort jag bara kan i min liv