Del 1

Han visste inte när det hade börjat.
Han visste inte när det skulle sluta, och han visste inte heller vad det var, om det ens var något - det kanske bara var ett abstrakt begrepp att börja berättelsen med. Men en sak visste han: han borde ha kastat sig två meter till höger för cirka tio sekunder sedan. Det hjälper dock inte särskilt mycket att vara efterklok, som hans gamla farmor brukade säga när hon berättade om hur hans far föddes, och nu hade han hur som helst en ganska tung Volvo över sig.

Folk samlades runt kroppen som låg på gatan, men han fanns inte längre kvar i den. Medans han svävade uppåt såg han de utspillda tarmarna, buken som hade trasats upp av ett spetsigt vägstaket, blodet, de pekande fingrarna. Allt blev mindre. Det blev mörkt. En tunnel. Ett ljus.
Han svävade uppåt. Plötsligt stannade han med ett ryck, och ett kraftfullt dån hördes. Allt var mörkt, förutom ett vitt lysande klot ovanför honom.
- HALLÅ HALLÅ, ETT TVÅ ETT TVÅ, TESTAR TESTAR, ETT TVÅ, HÖR DU MIG?
Han stod tyst och glodde.
- HALLÅÅÅÅÅ SA JAG.
- Hallå..?
- TJENA TJENA! DET ÄR JAG SOM ÄR GUD, VÄLKOMMEN. JAG SER ATT DU JUST DÖTT?
- Öhm, jag har.. just dött...
- JAPP! JAG ÄR INTE GUD FÖRRESTEN, JAG BARA SKOJADE, JAG HETER KALLE OCH JOBBAR VID VÄLKOMNINGSSYSTEMET. OKEJ, LÅT MIG SE.... ABC98X-2930... KARL ISAKSSON, NÅ?
- Ja, det är jag..
- INTE LÄNGRE. DU TILLDELAS NU ETT NYTT, FÄRSKT NAMN FÖR LIVET-EFTER-DETTA. DET BLIR...

Ett nytt namn? Ett nytt liv? En ny start? Ett nytt namn som skulle passa honom, som verkligen skulle vara hans, och inte tusentals andra, inte tilldelat av förvirrade föräldrar, inte givet av ignoranta idioter!

- .. SUSANNE!









Del 2

- Mitt nya namn är Susanne?!
- SUSSANE. SUSANNE. SUSSANE. JA, SUSANNE.
- Varför Susanne?!
- TJA, JAG KOM IHÅG EN BOK JAG LÄSTE NÄR JAG VAR GANSKA LITEN, KANSKE I TIOÅRSÅLDERN. DEN HANDLADE OM EN LITEN FLICKA VID NAMN LOTTI OCH HENNES ELAKA SVÄRMOR SUSANNE, MEN EFTER FADERNS BORTGÅNG LÄRDE DE SIG ATT SAMSAS OCH BLEV TILL SLUT...

Den ekande rösten, som trots sin kraftfulla stämma hade förlorat lite av sin allvarsamhet, tonade bort i en ändlös förklaring kring det abnormt ointressanta ämnet. Susanne försökte komma ihåg vad han hade gjort dagen innan. Vem han hade varit. Vem den hade varit. Om den ens hade varit någonting. En grön plastkorg, en smal tant med svarta bågar på sina glasögon. Någonting vitt som blandades med blodet på asfalten.

- ... OCH TILL SLUT LYCKADS DE ÖVERVINNA DEN EMPIRISKA HÄREN OCH KRINGGÅ AZAZËLBUGGEN - VÄRLDEN VAR RÄDDAD, avslutade rösten - som antagligen hade glidit in på någon annan historia.
- SEN NÄR JAG VAR SJUTTIOFYRA ÅR SÅ BÖRJADE JAG LÄSA \"HARRY POTTER OCH HEMLIGHETERNAS KAMMARE,\" ETT INTRESSANT VERK SOM JAG INTE HANN AVSLUTA PÅ GRUND AV...

En siren ljöd i fjärran. Avlägsenheten var enorm, ljud från ljusårs avstånd, men ändå var det så kraftfullt att det vibrerade den metalliska plattform Susanne nu insåg att han satt på, och skar in i hans öron.

- OJ. ÖH, SUSANNE, DET VAR KUL ATT TALAS VID OCH SÅ, MEN DU SKA SKICKAS VIDARE TILL NÄSTA AVDELNING. HEPP!

Med ett klick öppnades mittendelen av den rostiga plattformen, och Susanne föll igenom mörkret. Fallet började kännas mer och mer fysiskt, den utomkroppsliga känslan han först hade haft började alltmer avta ju längre fallet höll på. Med en kraftfull duns landade han till slut i en sittande ställning på ännu en rostig plattform, i en kropp. Väggarna runtom var av gammal betong, och täckta av mossa, mögel och sprickor. Sprakande elektriska lyktor lyste allt i ett industriellt, oranget sken. Plattformen drogs långsamt uppåt i fyra, tjocka kedjor.
\"7-52\" stod det målat på den med stora, gula siffror. På 7:an satt en väldigt smal figur, täckt av bandage. Det enda ickebandagerade på gestalten var fötterna, händerna, halsen och bäckenområdet, som alla var inslagna i tjock plåt eller koppar. Susanne ryckte till när han såg gestaltens huvud - ett tjugotal små och tjocka kedjor, alla täckta med små hänglås, var stramt dragna runt vad som såg ut som ett kassaskåp. Ett ganska stort kassaskåp. Kassaskåpshuvudet hängde.

- Vart är vi på väg? frågade Susanne, efter några minuters iakttagande.
- Den kan inte prata, hörde han en gäll, hes röst kraxa bakom sig. Varelsen där var väldigt smal, och iklädd någon slags vinröd trenchcoat, som en gång verkade ha varit täckt av guldbroderingar. Nu täckte tjocka sömmar den ihoplappade rocken. Det som syntes av figurens ben var långa, ganska högklackade läderstövlar, som täcktes av väldigt många snören och spännen. Ansiktet påminde om ett liks intorkade (men något rundade) huvud, men de små ögonen som lurade i hålorna, och de tunna men pulserande ådrorna i tinningarna vittnade om att detta var varelsens naturliga tillstånd.
- Jag hette Cochtitli, sa varelsen bittert och sträckte fram en hand i läderhandske, men nu verkar jag heta Madicken. Hej.
- Jag heter Susanne, jag hette... Jag vet inte vad jag hette.
- Du är en av dem, jag har sett några som dig förut! Hah, ni visste verkligen inte alls. Rätt kul.
- Vadå?
- Vi brukade leva emellan era väggar, under möbler, sängar, i garderober. Vi syntes bara i mörker, förstår du, och bara i mörkaste mörker. Ni brukade inte se oss. Men nu gör ni det, nu när vi har gått samma öde till mötes. Rätt kul.
Susanne skakade bort rysningen.
- Vart är vi på väg?
- Jag har ingen som helst minsta lilla vink till en aning. Jo, uppåt. Tror jag.
- Om vi inte sitter upp och ned. Vem är den där?
- Jag vet inte. Den satt där när jag kom hit och hängde med huvudet.
- Det måste vara ganska tungt. Vart är vi på väg?
- Jag sa att jag inte vet! Glömska apa, jag sa att jag inte vet, sa jag. Jo, uppåt, om inte neråt, och vi är uppåt, eller om vi sitter upp och ned.
- Det där sa jag.
- Ja! Där ser du! Saker och ting glider ihop här! Det är kanske därför de har den där inkedjad i ett kassaskåp. Det kanske är någonting de inte vill att vi ska blandas ihop med.

Ett avlägset eko av skriande kugghjul stannade långsamt hissen framför en stor metalldörr märkt: \"RDNMRDR-3\". Med ett gnisslande gled den åt sidan, och en människokropp med ett pittbullhuvud tittade ut. Huvudet började morra mot de tre, men varje gång det morrade ryckte någon längre bak i kedjan som satt fast i hundens spikkoppel och försvann in i den mörka dörren. Hunden pekade på Madicken.
- Jag ska visst gå in där. Men jag gillar inte det där hundhuvudet.
- Lycka till.
- Jag kan behöva all lycka jag kan få där inne, jag är hundrädd. Önska mig lycka till.
- Lycka till, men det gjorde jag.
- En gång för lycka, och så en för tur, säger vi. Eh, vi kanske ses. Kanske. Hejdå.

Madicken reste sin resliga kropp och lunkade in i dörren. Efter ett tag så hade gestalten försvunnit in i skuggan. Pittbullen kastade sig fram mot Susanne i ett morrande tandangrepp, men kedjan drogs åt och en omänskligt rå röst vrålade \"HIT, HUND!\", och slet den gnällande byrackan in i dörren, som stängdes.

Kugghjulens eko skrek igen, hissen fortsatte uppåt eller neråt.






DEL 3

Efter en tids åkande och hemsk tystnad, bortsett från kassaskåphuvudets ansträngda andning, ylade kugghjulen återigen och hissen stannade abrupt. Susanne tittade sig förvirrat omkring, och såg inga dörrar. Plötsligt sprakade det till, och de orangea lamporna släcktes. Totalt mörker dominerade luften. Kassaskåpshuvudets andning började bli orolig. Susanne försökte viska åt den att lugna sig, men istället hörde hon att dess kedjor sakta började röra på sig. Tre ljuspunkter kunde synas, högt, högt däruppe. De växte hastigt. Någonting firade sig ner, och i och med att det närmade sig verkade den kedjade hisspassageraren bli allt oroligare. När ljusen nästan var framme kunde Susanne urskilja tre gestalter som hastigt verkade sväva ner mot hissen. De höll ut sina smala armar och ben så de liknade harkrankar. Varelserna bar svarta, glänsande uniformer och verkade ha gasmasker. Ljusen visade sig vara pannlampor. De landade i tysthet på hissen.
- Vilka är ni?! utbrast Susanne.
Den av varelserna närmast Susanne började avlåta klickanden och gurglanden åt sina två kompanjoner, som drog fram varsitt batongliknande föremål. Varelsen satte sig på knä framför Susanne, och talade med en nasal röst som bara lät som en imitation av en människas:
- Du behöver inte vara rädd. Vi ska ta bort den ifrån dig och ta dig till en bättre plats. Vi tillhör alla Konung Sömn, Susanne, du ska få en plats i systemet.
De andra varelserna verkade aktivera något på sina batonger, som nu avgav ett surrande ljud.
- Vad ska de göra med honom!?
- Bry dig inte om det, Susanne. Bry dig om framtiden. Det där är det förflutna, det där hände aldrig.
Den tog ett grepp med sin abnormt smala arm kring den förtvivlade Susannes bröstkorg, och ryckte med sin andra hand i stålvajern de tre varelserna verkade ha kommit \"svävande\" med. Med ett ryck så flög de hastigt uppåt, medans elektriska sprakanden och kvävda skrik från Kassaskåpshuvudet ljöd underifrån, till slut var de bara ekon, sen var de ingenting.






DEL 4

Lite som en kameraåkning i en film där någon just har dött och kameran långsamt lämnar marken med liket i mitten av en växande bakgrund där fler människor flockas kring det och bilden sen övergår i svart hade det varit, men i hans fall hade ingen folkmassa kommit. Tre tetror med mellanmjölk, en påse chips, en kvällstidning och köttbullar hade slitits ur påsen och låg på marken runt om. En liter av mjölken blandades med blod. Kroppen var avlägsen, kall och död. Det kändes inte som att sväva, det kändes som att bli längre, en del av honom hängde fortfarande kvar som en osynlig tentakel.

Tills den metalliska rostighetskylan kom och någon klippte av livet.

Susanne huttrade på sin bänk i väntrummet. Cementtemat i väggarna återkom även här, men det satt kvar flagnade delar av blommiga tapeter på vissa platser. På bänken mittemot honom satt en liten figur i kåpa. En lång snabel hängde ut, men man kunde inte se ansiktet på den. Då och då sniffade figuren till och snöt sig i sina tyger. Metalldörren längst bort i rummet hade varit stängd ända sedan Susanne hade släppts ner genom en lucka i taket, men nu öppnades den. Elefanttrynet signalerade till Susanne att gå in och snöt sig igen. Ovanför dörren i tjocka bokstäver stod det \"KONTOR.\" Susanne gick in och dörren stängdes bakom honom med ett gnissel.

Kontoret var en enorm kontrast till väntrummet. Det gick i mörkbruna mahognytoner och längs väggarna stod böcker staplade. Längst bort i kontoret stod ett stort skrivbord framför ett väldigt fönster som öppnade utsikten till ännu en cementvägg. På en stol bakom skrivbordet satt en figur i en läkarrock.
- Sitt ner, sitt ner.
Rösten var som de gasmaskbeklädda vajerflygarnas, människoimiterande och tillgjord. Det brusade i den. Susanne slog sig ned på en pall framför skrivbordet. Det kändes som att han inte hade någon vikt längre. Figuren presenterade sig som Doktor Eklund, och han bar en vit mask med ett målat människoansikte på en läderhuva. Doktor Eklund sträckte fram en knotig hand i en svart handske och skakade Susannes kritvita fjäderlätta.
- Välkommen, välkommen. Ni är Susanne, inte sant?
Susanne nickade.
- Bra.
Doktor Eklund tog upp en mapp betitlad \"FR7T\" och bläddrade igenom några papper.
- Aah, sa han och smällde ner mappen på bordet, nu ska ni få er plats här! Ni är relativt hälsosam, det är ni. Inte tillräckligt för att bli en tronarbetare, men du kommer slippa jobba i kloakkatakomberna! Den idéella arbetsplatsen för dig är Utsidan.
Susanne velade i doktorns ord, och klämde fram en fråga som blev pipigare än den låtit när hon tänkte den:
- Varför är jag här?
- Varför är någon här? Vi är döda, alla är vi döda. Du är död, jag är död, till och med Hundskötaren är död! När vi dör kommer vi hit. Vi fungerar som ett stort urverk, lite. Vi hjälper den store härskaren att hålla din gamla värld igång, vi gör småsysslor, vi lever här tills våra nya kroppar ruttnar ihop och faller samman och vi inte kan göra något mer. Då byggs vi in i väggarna. DU ska få ett av de mer eftertraktade jobben, det är helt omonotont och någonting man kan stå ut med att göra i.. tja, några hundra år.
En osande ovilja satt i Susannes solar plexus och ville säga ifrån, men hans kropp vägrade tala och så fort han tänkte en kritisk tanke kände han sig yr och spyfärdig.
- Du blir en samlare, det är vad du blir. En samlare. Var vänlig gå ut genom dörren du kom in ifrån så ska du få din utrustning och positioneras. Bort med dig nu, ha det så bra i ditt nya liv!