Runt mig: ett öde landskap. Jag har hamnat här, stannat här.

Varelser dyker upp. De talar. Deras armar räcker mig tusen sorters vätskor och oljor som de tror ska få bilen att starta - allt utom just bensin.
Det gör mig ont.

När alla gått börjar jag röra mig: långsamt radar jag upp flaskorna och dunkarna utefter vägkanten.
Allt är stilla.

Plötsligt fyller jag bensindunken med mineralvatten, diskmedel och ättiksprit, rivstartar och svischar iväg. Njuter av farten och av duggregnsdofterna som pressas in i mig, andas åt mig.

Jag har det bra nu.
Allting fortsätter som vanligt.
Ingenting är som vanligt.