Ditt skötes sälta bränner.

Jag har den på min tunga.

Och natten gav att jag min lust bekräftar.

Jagkan få ståkuk, vänner!

Än känna hur min lunga

fick flämta lust, i dina sköna käftar.

Din sötma klisterhäftar.

Jag har den i min andning.

Du doftar junihimmel.

En hel del nattklubbsvimmel.

Nylon och nagellack i allsköns blandning,

Men starkast dina flöden

som glupskt för bort mig, bort till lilla döden.

Du är så sanslöst läcker

att hjärtslagen försvinner.

Jag stirrar blint på dig (och dina vader).

Din nacke! Åh, så smäcker!

Du står där tyst och brinner

och jag får skallen full av eskapader!

Vill jag ha promenader

som dina ögon skiner?

Hör jag att någon snackar

då du har höga klackar?

Finns gud – ta bort all vardag och rutiner!

För nufinns du min kära

och detta nu är nu och inte nära.

Ditt leende mig leka

långt bort från tiden, rummet

där all min mörka dysterhet sig gömmer.

Låt mina händer smeka

den våg, som under skummet

ger minnesbilder ingen sann man glömmer.

Jag bara går och drömmer.

Likt troende jag irras

att söka ord för fröjden

som visar sig i höjden

när mina tankar drar i väg, förvirras

av lusten, kraften, suget 

ja, allt det där som inte är förljuget.

Jag ser i dig det sanna

och lägger över själen

till dina tankars sensuella omsorg.

Jag tvingar tiden stanna

från örat ditt, till hälen

och lapar fröjderligt din blöta blomkorg,

växande från fingerborg

till måttlös brunn av safter.

Jag flämtar under handen

och når precis till randen

där du blir jag och jag blir du ur krafter

som närmast smärtsamt tömmer

vår kärleks lust till allt vi aldrig glömmer.