Jag brukar viska i nattens öra
att livet är en fjäril
och jag sitter på den högra vingen
med så där lite lätt korslagda ben
och ett harmoniskt leende

man skulle kunna ta mig för att vara buddhist
men jag ser inte livet som ett lidande
för om jag sträcker ut handen
kan jag nästan nå solstrålarna
som leker ballerinor på blåklockorna
men bara nästan


Jag brukar viska i nattens öra
att livet är en fjäril som svävar
och jag sitter på den högra vingen
och allt är så där lite oförutsägbart

kommer dagen att övergå till natt?
kommer fågelsången någon gång att tystna?
och kommer jag någonsin nå päronträdets blad?

- för det är inte jag som styr


Jag brukar viska i nattens öra
att livet är fjäril som svävar
bland alla fruktdofter
och jag sitter på den högra vingen
och kan bara njuta av alla himmelsfärger
och alla sommarmelodier

Jag brukar viska i nattens öra
samtidigt som
barnet med håven springer
bakom, runtom, framför
och skrattar

Jag brukar viska i nattens öra
att livet är en fjäril som svävar
bland alla fruktdofter och som ibland tappar kursen
men jag sitter fortfarande
på den högra vingen när

kladdiga barnhänder blir blåa av fjärilsfärg

om jag bara kunde nå päronträdets blad
och om natten kunde fortsätta var natt
utan fågelsång och utan stjärnfall

och så sitter jag på gräset
under päronträdet
med nattens öra i min hand


barnskrik
och en mammas tröstande röst 

men jag sitter fortfarande här
på gräset
och den vänstra vingen ligger bredvid
avbruten

Jag brukade aldrig skrika i nattens öra
för det brukade alltid förstå mina viskningar

Men nu skriker jag i nattens öra
att livet är som ett grässtrå
och om det blir för långt så måste det klippas ner


fåglarna har hittat rätt tonart igen
stjärnorna faller fortfarande

och jag hoppas att det kommer en ny fjäril

i morgon