Jag tänder en cigarett och ser ut genom fönstret
Ut över den stora staden och dess stora byggnader
Jag ser ut över människorna
Intill betongen är de alla så små
Anonyma under paraplyer
Från ovan är de alla desamma
Maximalt intrasslad i livet
vilsnare än någonsin har även jag
blivit en i mängden

Jag höjer mig själv en skål, och låtsas
Att det inte är som det är
Att jag inte sitter ensam
Att morgondagen inte skrämmer mig
Att livet inte är så meningslöst
Att jag själv inte skrämmer mig
Det är så man lever
Det är så man överlever
Hela livet är en lögn
Jag fimpar cigaretten och blickar upp emot himlen
Även den utstrålar en viss dysterhet
Jag fantiserar att regnet är tårar
Att världen gråter för oss
Det är en lättnad när någon bryr sig

Jag sveper ett glas till
Och minns tillbaka till tiden då man var liten
Det är sjukt, men jag saknar det
Man förstod ingenting, men man trodde
Att med åren kommer man gradvis förstå
Så blev det givetvis inte, jag förstår fortfarande inte
Och det jag väl förstår, det rymmer jag ifrån

Jag stänger fönstret och lägger mig i sängen
Vilar med ångesten, den omfamnar mig
Jag sluter ögonen och låter fantasin ta mig långt härifrån
Vad gör jag egentligen här, när jag kan vara ingenstans?
Jag är ju trots allt ingenting, ingen alls