Fula byggnader och fula människor. Stress och ångest. Det är vad städer har att erbjuda.
Intelligensbefriade patrask och massövervakning.
Varje nytt intryck i stan är en spade kol på min brinnande misantropi.
Jag har alltid vetat att jag inte hör hemma här i storbygden.

Men nu tar jag farväl av höghusen, och utan att lämna ett spår efter mig far jag långt in i de norrländska skogarna.
Långt in på en avskild skogsväg sätter jag den stulna bilen i lågor. Ingen ska kunna spåra mig hit!
Bortsett från en full ryggsäck och ett gevär har jag lämnat alla ägodelar i lägenheten.

Efter två dagars vandring når jag till sist min destination.
Intill en liten sjö flera mil in i skogen bygger jag snabbt ett bastant vindskydd, en simpel bänk och en stor eldstad i mitten.
Vildsvinen har nyligen bökat upp marken runt sjön, och jag hoppas kunna skjuta ett inom en vecka.

Med hjälp av kvistar och granris bygger jag en mjärde som jag simmar ut med i sjön och sänker med stenar som tyngd, och en bit bort från lägret placerar jag ut ekorrsnaror emot träden.
Medan jag väntar på köttet samlar jag rotstockar från kaveldun runt sjön och nässlor att koka soppa på.
Fyller en petflaska med vatten från den närliggande bäcken och går mot lägret för att koka upp det, men lyckas gurgla i mig hela innehållet innan jag nått fram.

Det börjar mörkna och jag sätter mig på den tjocka trädstam som blivit min bänk.
Björknävern fattar snabbt eld vid kontakt med gnistorna från tändstålet, och det börjar spraka om fnusket. Nöjt tittar jag mot vedhögen. Det kommer räcka en bra bit in på förmiddagen. Jag har glömt plantera de frön till ätbara plantor och växter, som jag tagit med från stan - men det kan gott vänta till imorgon.
Jag skär mig en bit torkat renkött och stirrar upp mot den turkosa sommarnattshimlen, suckar belåtet och låter mig själv njuta av denna känsla av total harmoni - som man bara kan uppnå ute i naturen.

Jag tänker en sista gång på alla skulder och besvär jag lämnat efter mig i stan.
Det är över nu, och aldrig mer ska jag behöva släpa på samhällets tunga kedjor.
Att en snubbe som jag plötsligt försvinner kommer nog ingen höja ögonbrynet över.
Jag är slutligen fri.
Jag har kommit hem.

Här tänker jag spendera resten av mitt liv, i det stillsamma lugnet. I harmoni.
Och jag skjuter den som kommer i närheten.