som en ensam liten vändning
i stugan nära havet

när vintern sakta lämnar
en sårbar, sjuk och kall


och när en inte längre kan vänta
på känslan att försvinna


sakta ruttna bort


korparna de sjunger
med hånfullt vassa röster

havet känns så ovisst
vinden är så hård

när en inte längre saknar
eller någonsin hittar hem

när bilden aldrig blir färdig
och himmlen sakta faller ner


kniven är besviken
och hänger kvar i viken

när en inte längre kan leva
med besvikna ögon borta
då droppar blodet sakta
ifrån kraniet från oss alla