En intensitet spänner runt den mörka luften,
det hänger en hunger över nattrottoarerna.
Successivt men säkert går det mot magi inatt,
en hungrande magi; en saknad, en längtan.

En klassisk tomhet och passion
slingrandes runt hastighetsbegränsningsskyltarna.
Som om man hoppar twist mellan snören av just det:
den tappade kärleken, den tomma passionen.

När man pratar om nånting blir det så KONKRET.
Det blir som trafikljusen, signalerande uppenbara.
Att bekänna djupet är en förlorad återvändo,
säg bara vad du menar; inget mindre, inget mer.

Det bor en hunger i mig så som hos varje medborgare;
att finna meningar, hitta de rätta övergångställena,
ha nån som går bredvid (en hunger, en längtan...),
avslöja meningen med existens, kreativitet, etcetera.

Man borde ta tag i varenda bekymmer som går att lösa,
reda ut varje trassel, välja rätt i korsningarna.
Men man gör inte det, det är komplicerat med problem,
man orkar inte ens ta reda på om det är nåt problem.

Allt har en början och ett slut (dock är tiden en förståndsmortel).
Det hänger en hunger över nattrottoarerna.
Man kan glömma den tappade kärleken - kärleken överlag...,
förbise existens och problem; men man känner en hunger.