Det var en tid för länge sen,
Det var bara jag och du min vän.

Med glöden i din hand,
det var alltid så du fann,
de ord du sökte,
då du satt och rökte.

Vi var så unga då,
och att minnas och förstå,
hur det var så.

Eld på mitt hjärta det sätter,
att minnas de varma nätter.
Att minnas varje natt,
Det gör mig alltid så matt.

Att minnas dina ord,
när du talade om allt,
mellan himmel och jord.

Du var min enda bror,
min fader och min mor.
Som om du var gjord av stål, för du tål,
allt livet gav dig.

Du kunde alltid då förstå,
hur ibland det var så svårt att stå.

Men tiderna de gick,
och vi mer sällan fick,
se varandra.

Tillslut försvann du ur min värld,
för att ge dig ut på himlafärd,
Det var ju du värd.

Du var så rädd att jag skulle ej förstå,
Visst var det så?
Men jag stod trogen kvar,
som om du vore min egna far.

Jag hoppas du förstod,
att inget på denna jord,
Kan hålla mig från det jag svor.

För det var alltid du som sa,
att allting skulle bli bra,
bara jag trodde.

Redan när vi var små,
kunde vi förstå,
hur allt skulle ändras.

Vi tog våra långa kliv,
Ut ur våra mörka liv.

Det var för länge sedan,
och då kunde vi redan, se
vad livet skulle ge.

Men vi står starka än,
bara du och jag min vän.