Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

[Själslig harakiri]

För två år sedan försökte jag ta livet av mig.
På ett patetiskt sätt, under patetiska förhållanden.
Jag hade tankarna länge, lät mig själv sjunka för att sedan drunkna.
Då bägaren rann över, med en enda droppe.

Ett år sedan var jag återställd.
Hade hittat mål och mening, insett hur självisk jag var.
Förlåt, min kära syster.
Jag svor att du aldrig igen kommer behöva se mig,
som du gjorde den dagen.
Och om jag får välja att hålla ett enda löfte i mitt hela liv,
kommer det att vara denna.

Trots allt bagage, även från långt innan dess,
såg jag möjligheter. Vägar. Hopp. Jag levde igen.

Som en Phoenix, hade jag rest mig ur askan.
Ur den svarta, smutsiga askan av elden jag själv la.

Det tog knappt ett år att falla igen.
Men jag höll mitt löfte, höll mig själv borta från de tankarna.
Det gör jag än.

Allt för att jag inte valde att begå själslig harakiri, då.
För ett jobb, ett jävla jobb, som sög allt ur mig.
Min självrespekt, min vilja, min ork.

Där jag blev tvingad att säga upp mig själv.
För att jag inte längre orkade med tillvaron.
För att det inte fanns något... eller någon vilja,
att kompromissa, än från mitt håll.

Där jag ultimat fick två val.
Fortsätt som det är, oavsett hur dåligt du mår.
Oavsett att du spyr från glasbitarna i din mage kallad ångesten.
Bara gör. Bara härda.

Och jag stod, jag stod tills att det hände.
Tills jag tappade kontrollen över min egen kropp.

Då fanns alternativ två, "medicinen", giftet.
Hur kan man ens kalla det ett val?

Men jag slapp, jobbet, platsen... mig själv.

I sex månader vaknade jag,
och lät en främling ta över 5 min senare.
Till kostnaden av ett piller, ett glas vatten och min själ.

Det har gått två veckor nu,
sedan den sista gången jag såg främlingen i spegeln.
Men hans närvaro känns än.
I orken jag fortfarande saknar,
i känslorna och har ingen kontroll över,
i den döda blicken jag får tillbaka i spegeln ibland.

Jag har aldrig haft svårt att le, även om jag inte menar det.
Som Dionysos masker, kan jag skifta på bara en sekund.

Mellan glädjen jag känner av med andra,
och i de känslor jag saknar kontroll över.
Gott, som ont.

Och den bedövande sorgen jag skriver med nu.

För att jag begick själslig harakiri.
För att jag välde att svälja mina problem.
För att jag inte fick ett annat val,
eller kanske, aldrig såg ett i allt mörker.

Min kropp är trött, min själ är sliten.
Mitt sinne brutet och sprucket.
Men jag står än.

För dig min bror,
och för all den godhet som finns i världen.
För de jag vågar kalla vän.

Allt jag ville säga var; tack.




Fri vers av //Nikita
Läst 354 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2014-11-29 21:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

//Nikita