Klockan tickar baklänges, siffrorna är bak och fram.
Hjärtat slår i takt, ängsligt, till varje minut,
pumpar blodet varmt.

I all denna tröga slöhet, tänker jag bar en sak:
Ångest.

Innan allt rycker till och som att ta igen förlorad tid,
sliter mig våldsamt framåt.

Timmarna blir minuter och jag fattar eld,
av den elektriska vågen som sköljer över hela mitt väsen.

Jag expanderar, imploderar, likt en döende stjärna.
Ur min mage föds ett svart hål, blir tung och suger i allt.

All ljus, all kärlek.
Tills bara kall mörker kvarstår,
det tomma intet som är min själ.

Men allt som var i mig,
komprimerat till ett korn, ett frö,
växer plötsligt och,

jag föds på nytt.