Jag känner fröet blomma, växa ut, växa starkt.
Efter veckor, månader och år under härdad lera.
Fast i kylan, fast i apatin,
och inget mera.
Men en ny cykel har nu börjat, en ny vår är nu här.
Mellan misslyckanden och motgångar,
jag räds ingetdera.

För lyckan är smittsam och jag vill bli sjuk.
Få hög feber av eufori och livsglädje.
Och lära mig använda mitt hjärta igen, sätta det i bruk.
Då jag har väntat, jag har krympt.
Jag har vissnat. Jag har längtat.

Där någonstans i mitt inre,
för allt annat var dött.
En levande skepnad, en vålnad en myt.
Så låt mig läka, ge mig min tid.
Håll mig nu nära,
och håll dig bredvid.


Vattna mig ofta, och vattna mig rätt.
Så ska bli den vackraste blomman.
Du nånsin har sett.