Jag såg dig sitta ute i vattnet
Uppå den breda sten.
Med naken kropp lika vit som is
Och hår som i solen sken.
Med händerna slutna som kärl eller krus
Tvättade du dina ben.

Och tårarna som du i havet fällde
Var fler än sandkornen på din strand.
Stenen skälvde som asplöv i lund
När den hastigt sjönk och försvann.
Med gråtande ögon i vågornas famn
Sjöng du om det liv du aldrig fann.

Maktlös sitter jag, oförstående och stum
Medan smärtan och drömmen bär dina bud.
I havet vilar din sorg och rädsla tryggt
Och silverglänsande fjäll täcker din hud.
Men ändå försöker jag trösta och smida krokar
I hopp om att få se dig igen i kärlekens skrud.