Om jag hade retorik att snärja en vass politiker, och samtidigt till att konvertera den mest militanta ateist - men inte hade kärlek, då vore jag bara en ensam blasfemiker eller en demagog utan existensberättigande.
Om jag kunde spelets regler såtillvida att jag kunde lägra vilken flicka jag ville, göra vilken varelse som helst avundsjuk på intet ägt, ja så att jag kunde bryta ner vilket psyke som helst till ren psykologi - men inte hade kärlek, skulle det ändå inte gagna mig.
Om jag gav upp allt väsentligt och prioriterade bort allt som värmde mig för att tjäna större syften - men inte hade kärlek, vore ingenting vunnet. Nej, mitt existensberättigande kunde ej ersättas av något.

Kärleken är givande utan att få. Kärleken är fängslande utan att någonsin önska frihet. Den är Det destruktiva och på så sätt det enda skapande. Den är alltings antagonist och därför det enda sanna. Den är det enda essentiella och gör allt annat kravlöst. Den är närmande på grund av sin isolation och isolerande av sin natur.

När jag var liten trodde jag på ordet. Jag trodde på sanningen och jag trodde på jaget. Men ordet är ett och därför inget. Sanningen är ett missförstånd och jaget är utan självändamål, det kan därför inte existera. Jag trodde på världen och ville inte dö. Nu förstår jag att jag själv måste förgås för att finna mitt svar och min fråga.

Kvar är tron på kärleken, hoppet om kärleken absolut. Dessa tre, och störst av dem är kärlekens absolut.