När vi först sågs
var det
den första klunken av kvällens öl
ett löfte om en framtid

När vi först kysstes
var det
alkoholen som slår till när en reser sig första gången efter ett par glas
en insikt om hur mycket bättre världen verkade
än vad den faktiskt var
ett skratt
där det inte fanns något att skratta för
förutom varandra

När vi förlorade oss i varandra vid staketet på Valdemars udde
och blev för stunden ett i varandra när vattnet under oss och solen över oss var den andre
var det
hur livet öppnades upp med pysandet av när kvällens nästa burk öppnas
det var
hur allt självhat sköts till morgondagen
hur ångesten rann bort med skummet

När vi gick till sängs
med varandra
var det
det gemensamma skålandet med bjudspriten
hur vi blev starka
inte i vad vi kunde lyfta
men hur mycket vi kunde bära
av oss själva
genom varandra
just då var vi
starka

och det var
miraklet i vinet
att vi var samma kropp
samma blod
ty vi delade något
något mättande
och något smärtsamt

När vi vaknade med varandra
var det
efterfestsgroggen, där gemenskapen aldrig behövde skapas utan
var där
hur vi delade något så självklart
något som aldrig behövde sägas eller skapas
något som aldrig ens har hänt
men ändå händer
var dag

Nu är det
tröstwhiskyn som bränner i halsen
sorgevodkan som rör upp magen
det är
att hitta sin tröst
inte i hoppet
utan i smärtan
att inte stanna i smärtan
utan att skapa den
att kunna kontrollera den
dosera den
bestämma när den kommer
och hur stor den är
det är
att hitta någon form av värme
även när den värmen är smärtan som hettar till

och det är
korsfästelsen
det slutgiltiga nederlaget
det är vad varje klunk av kommande mirakel
påminner mig om
varje gång jag delar blod igen
gör jag det till din åminnelse