Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förlorad

Likt en blind man, utan blindkäpp
Vandrar jag igenom denna kalla labyrint
Ensam, bortkommen, förlorad
Jag hittar inte vägen ut ur mörkret
Bladet på kniven karvar upp gamla sår på mina taniga ärrade armar
Frustration, ångest, panik
Den konstant mörka natthimlen hånler emot mig samtidigt som den kastar rakbladsvassa regndroppar emot mitt panikklädda ansikte
Ensam, bortkommen, förlorad
Kylan kravlar sig igenom min hud och tar sig långsamt in till mitt sedan länge förstenade hjärta och förgör det, pulveriserar det
Klädd endast i förakt och självhat faller jag ner på knä
Skinnet på mina bara knän rivs upp av den kalla grusiga marken
Jag för mina stelfrusna händer upp emot mitt urvattnade ansikte
Svag, frusen, uppgiven
Oförmögen att röra mig faller jag ihop i fosterställning
Under den kalla svarta natthimmelen
Ensam, bortkommen, förlorad




Fri vers av obehag
Läst 288 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-11-09 20:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

obehag
obehag