Likt en blind man, utan blindkäpp
Vandrar jag igenom denna kalla labyrint
Ensam, bortkommen, förlorad
Jag hittar inte vägen ut ur mörkret
Bladet på kniven karvar upp gamla sår på mina taniga ärrade armar
Frustration, ångest, panik
Den konstant mörka natthimlen hånler emot mig samtidigt som den kastar rakbladsvassa regndroppar emot mitt panikklädda ansikte
Ensam, bortkommen, förlorad
Kylan kravlar sig igenom min hud och tar sig långsamt in till mitt sedan länge förstenade hjärta och förgör det, pulveriserar det
Klädd endast i förakt och självhat faller jag ner på knä
Skinnet på mina bara knän rivs upp av den kalla grusiga marken
Jag för mina stelfrusna händer upp emot mitt urvattnade ansikte
Svag, frusen, uppgiven
Oförmögen att röra mig faller jag ihop i fosterställning
Under den kalla svarta natthimmelen
Ensam, bortkommen, förlorad