'man is least himself
when he talks in his own person

give him a mask
and he will tell you the truth'

/oscar wilde.


jag kan inte bara krypa in i detta. inte bara ta endast ett kliv från samvetet. att föra mig enbart en direktruta från allt det jag undsluppit, till det raka fria. jag brukar rufsa till håret och anta formen av en lagom mentalsjuk pianist, för att släppa alla spärrar inom mig. eller så är det för att lätta på dina spärrar. du skrattar alltid åt mina charader. och först när jag ser glitterblick, vågar jag vara uppriktig.

det är som den där inneboende tryggheten och vetskapen, om att jag är en jävel på att dansa. men jag vågar nästan aldrig. när blir den där blyge pojken en man som vågar göra bort sig i alla lägen? jag tror att han väntar bakom ett runt hörn. med lien redo. men han kommer att missa. och jag dansar snart älskling. precis som jag sjunger när jag känner mig trygg.

de bilar golv någonstans ovanför mig. och jag drömde om en annan poets rum. att jag bröt mig in och gick på upptäcksfärd. jag tror det var någon som sade något om 'ljusskygg', men alla strömbrytare och lampor förvirrade mig. jag fann panik i detta rum och visste ganska snart ingenting om vilka lampor som lämnats tända från början. jag vaknar alltid där. i någon slags ofarlig halvskräck. det och kvinnan med gene simmons-sminkad iris är mina enda mardrömmar. inte så farligt.

jag skriver nu, svamlar. bara flödar och brinner kallt. jag kommer att skala, precis som jag alltid gör. det känns som rödvin i en mugg. den där muggen som är naggad. den där muggen som det står 'världens bästa farfar på'. det kliar och jag kommer att skala.


'all secrets are deep
all secrets become dark

that's in the nature of secrets'

/inte en jävla aning. de två första citaten har jag snott från 'criminal minds'. snacka om kulturellt.


'visa inte vilka texter jag läser'


jag såg något om den första snön. hur den är overklig. hur snabbt vi glömmer att den är samma som i fjol. och hur lätt vi vänjer oss. den andra snön är inget att se. någon tar saker för givet. en annan kräver förändring i varje andetag. jag älskar dig mer för var dag. jag har nog alltid varit den där trygghetstörstande. och din trygghet är den enda där frihet vakat. jag antar att man inte vet vad trygghet är förrän man märker att den faktiskt utvecklar ens egna förmågor, istället för att hyvla ner en kärna av ett 'oss'. ett 'oss' som inte är någons. en slags kompromiss som ska hålla alla kvar i ögat av stormen. sträck inte ut handen unge man, för då dras du omkull.

som om filmen fått plats nu. men jag vill dig stillbilder. din glittersvank i förgrunden. dina kurvor som pekar på en vägg där någon ristar in det tredje strecket med ett rött läppstift. och jag tror att det kallas hopp. eller naivitet. eller kanske medvetenhet och vuxendom. vilket som. jag älskar dig hur som helst. när som helst. inte var som helst. för när du sluter till blir jag lika liten jag med. trodde jag. jag kom över den biten. något är funnit inom. jag älskar dig var som helst. vill du bära mitt barn, om jag lovar att smeka dig mothårs när det behövs?


'you have to do it running
but you do everything that they ask you to

cause you don't mind
seeing yourself in a picture

as long as you look faraway
as long as you look removed'


the national's 'mistaken for strangers' ger mig mod. jo, det är sant. på riktigt. förmodligen är det något med arrogansen i rytmen och rösten. den där arrogansen jag strävar mot. att kunna vända på klacken när något inte passar mig mig mig helt och hållet. eller när man bara går längs med en hel perrong och ser var och en i ögonen, och pekar på sig själv. eller är det självkänsla? klart att jag gillar att synas. men är det verkligen synas jag vill? allt det där med balans och hårfint stör mig. jag har böjt dessa lagar i åratal. när någon var högljudd så smällde det. jo, jag var bara 14 bast, men jag har först 20 år senare insett hur förbannad jag var. förbannad. förmodligen för att farsan gjorde rätt. som stod över ilskan och accepterade och gjorde det bästa av allt. de skildes som vänner. hade han inte varit föremålet för min ilska då, så hade han aldrig strålat hjälten i varje mitt leende idag. tack, pappa.

är det inte löjligt att man alltid återkommer till uppväxt och föräldrars påverkan så fort man börjar röra vid minnen? nej, kanske inte. den där delen brukar ta en två tre tjugo år att plocka isär och sätta ihop igen.


när jag hör the xx's 'intro', så ser jag dig röra dig i en sminkloge. och självklart är bilderna brusiga svartvita. varför är de mer konst? allt subtilt är vackert. är det det? kanske är det för att jag får färglägga dig själv då. du äger den där harmoniska blicken. dansar precis som du gjorde. ganska så stillastående på marken men höfterna rycks upp som om du vore en marionett. och höll i dina egna trådar. jag blev hård första gången jag såg dig så. och en aning blyg. för jag blev kallad att dansa jag med. så jag ställde mig bakom dig och rörde mig så gott jag kunde. jag tror att jag lärde känna en hel del i den stunden.


ibland går jag på äggskal. eller vässat bly. en väntande förgiftning. och ett samtal och livräddarblues. i svartvitt så klart. men det är ju att förstora min roll. mitt liv påverkar inte mer än någon annans. varför kan inte alla bara komma överens? förmodligen tänker jag så för att jag ska slippa välja sida. en jävla diplomat i vargakläder. rödluvan. jo, det fanns en tid när jag tände på rödhåriga. som om färger spelar någon roll. det finns fraser som rinner så långsamt från hårbotten över pannan. såna fraser som aldrig slutar rinna. och vägrar raderas. de kan vara obetydliga. vi plockar nog slumpvis. eller träffas. beroende på övriga sinnen just då. för dig kunde det vara: "vad har du gjort, idiot?". jag har aldrig blivit förolämpad, men jag tror att min drivkraft att straffa mig själv lät mig höra dessa ord.


jag var 15, och vi skrattade alltid. skämtade. om han i parallell-klassen och storleken. visst fan betyder den. ibland. för vissa. ingen retade honom, vi bara skrattade i smyg, men klart att han visste. hans var ett unikum. och jag skäms. jag vågar inte nämna namn. för det skulle inte förvåna mig om en sån obetydlig sak märkte en hel ungdom. och sedemera kärlekskartan. det skulle inte förvåna mig om han var medlem just här i terapeutiskt syfte.

jag var i mångt och mycket en liten djävul när jag växte upp. ett ego som trodde att alla andras aktioner var reaktioner. var går gränsen mellan vishet/erfarenhet och hyckleri? vid tio fläckfria år?

'sök. hjälp. bli medlem."

förmodligen är det skammen i mig som förstorar motparten. jag gjorde aldrig något elakt, men jag gjorde det ändå. världen är inte svart och vit. jo, det är den. i hörnen. och ibland plågas jag av just ingenting. mitt land är vidrigt ibland. underbart för det mesta. men jag försöker att gottgöra allt jag gjort fel. samtidigt som jag försöker att slita mig från min svaga låtsas-empati. det är ett vansinnigt problem.

jag har meter att skriva. och ju längre jag skriver, desto ärligare blir jag. kanske är jag inte tuff nog att fortsätta vidare just nu. jag slutar nu. något ryckte mig ur stunden. det är så lite som får en på plats igen. se där. jag vägrar verklighet idag. eller är det tvärtom. varför drömmer man på ett tåg? helt plötsligt pausas tillvaron. eller startar den där?

hela denna process började med dåligt samvete och en hemlighet.


'step out the front door like a ghost
into a fog where no one notices
the contrast of white on white'

/counting crows


vi är alla dubbelagenter. ja minst, och jag slutar att räkna där. omspjälade frakturer och en maskerad haltande gång. ibland känns det så. men det är nog mest minnen. en distans. jag har alltid haft familje-darret i den smekande handen. men det är först nu den äger ansiktet. jag längtar efter dig, även när jag ligger bredvid. detta tredje streck. du bara du. vi.