vi pratade om muren
ett pretentiöst samtal
helt utan inlevelse om öst och väst
du muttrade något
'om inte här
eller ens bortom bergen
så finns någonstans ett stopp
vi är aldrig utan väggar'
och jag borde ha anat redan då
men jag kunde inte låta bli
att fingra på allt ändå
vi var så långsamt rinnande
en trög massa guld
längs lila sovrumsväggar
och där i den vita stommen
räknade jag dina lamm,
kysste dig i pannan och viskade
något om vacker våt asfalt
du vaknade leende
men tatuerad i fosterställning
och jag tror att vi stämplades
fastnade redan där
åtminstone jag
sedan kom det
det maskerade övergreppet
och jag såg solen i våldet
ja, jag valde att klä av mig, blunda
efter det var jag nog
aldrig riktigt med igen
jag hulkade friskhetstecken
som inte kunde vara annat än fabrikationer
du var det vackra väldoftande kadavret
en påminnelse om att man glömmer så lätt
att det onda går att stampa platt
breda ut och sedan stå kvar i
jag skapade ett fingerat uppdrag
smekte och skickade ut mina sömndruckna
lönnmördarna som skulle skala
våra världar på bekvämt avstånd
distansen - en sann konstnär
ett halvår senare stod jag
en ljummen morgon på ett industritak
trampande, väntande din landning
den där vackra högljudda kraschen
och då, för några sekunder
kände jag mig hemma
just när du vandrade
rakt genom mig och bort