hon säger att han lever varje dygn
som om det vore det sista
men att han istället för att omfamna det
vrider det som en trasa
och han bestämmer sig
det rinner en flod rakt igenom henne
hon sitter halvnaken i det djupa fönstret
gömmer sig väl i hans tystnad
och petar tröttsamt på fyra bredda mackor
som om de inte vore värdiga
men ändå måste ligga där
han sitter vid fläkten, röker och fokuserar
och hon har kontroll igen
hon sätter sig med en suck vid köksbordet
läser hans namn på ett mjölkpaket
ett foto och ett nummer som är daterat
han vägrar att luta sig ut vid fönstret
men är helt säker på
att någon har tvättat himlen
tillsammans med en djupröd kattfilt inatt
de får timmarna att gå
hon sitter och bläddrar i magasin
messar, bokar barer och gör upp planer
och han blir skägg och klänning, passar inte längre in
det enda som gör anspråk hos honom är hud
han frågar om kvällen och vatten
och de blir skisser för en stund
en kladd om några andra
någon annanstans
hon är inte fostrad så
men hon ler och säger att man får tycka synd
han tänker att inget annat är möjligt
när man är omringad, tam
och fäster pärlor om hennes ord
ja, hon är en sån som glömmer accessoarer
ett mörkertal av glitterhögar på nattduksbord
han spolar vatten i ett halvt cigarettpaket
och hasar sig vidare in i badrummet
där utanför hör han henne notera, trippa
hänga på sekunderna och be om fler
hon är redan långt borta
och han orkar inte längre töja detta nu
så han släpper, vrickar ur och faller
en halvfjäderparia
på golvet i en stockholmsdusch
slickar förbannelsen i det svaga
att alltid vilja lite mer, och lite till
och han tänker på saven i hennes diken
hur han misstog vätan för en allierad
hans mage kliar sina röda ögon
har fått nog, vill vilan och bort
så han klär på sig halvtorkad
och smiter de fyra marmorerade våningarna ner
tänker att snart
kommer ännu ett löfte att sträcka sig mot solen