vi ritar en flaskhals
mumlar något tillsammans

och jag funderar över
hur mycket, exakt hur mycket

kräver en vajer för att brista


så står jag där till slut. står kvar. utan att vika undan. därför att jag inte fick chansen denna gång. jag står där vid horisontlinjen. jag borde ju ha förstått att jag bara var två eller tre steg från det oundvikliga. men mitt lokalsinne är en manlig hora. jag har trevat, famlat och skramlat till mig detta själv. och min givna instinkt var att snabbt ta tillbaka. aldrig mer se bakåt. inte ens uppåt. bara lite snett nedåt framåt. en skamsen grymtning. sedan skulle allt vara glömt och beskuret igen.

somliga skärsår läker aldrig. i alla fall inte om man vägrar att sluta pilla på dem. det är universellt bevisat enligt min nya teori om tvetydiga antaganden i solsken.

jag skulle kunna kräla runt detta i evigheter. hur hoppar man rakt ner i ett par jättetofflor? blundar, tar sats och hoppar det hårdaste man kan? jo, man kan hoppa hårt. eller smyger man lite från sidan, lägger sig försiktigt med kinden på en sula, nynnar "kalifornien" och hoppas på mjukt nedfall. en liten hiss i magen och sedan är allt bra?

"i wrap my hand in plastic
to try to look through it"

nu några dagar senare. och jag försöker att hävda mig. hävda min rätt att vara uppriktig. mot andra och därigenom mig själv. eller var det tvärtom? jag vill berätta. vika ut allt. all ångest, fruktan, ilska och saknad. men det är inte det lättaste när jag blivit. allt det jag alltid varit besvärlig mot. den kalla masken är intakt. men jag har lagt den bredvid mig för en stund. jag förvånas över hur människor lyssnar för att sedan direkt jämföra sina egna upplevelser. som om min upplevelse inte fanns utan deras egen. är det så jag också fungerar? måste jag ha en referens, eller kan någonting bara få finnas? bara existera utan något jämförbart? varför kan inte min känsla bara få stå där och skina och snurra sakta runt sig själv, i vilket jävla ljus som helst? titta! det här är inte du!

jag viker mig för alla samtalsregler och inser att jag inte är ensam i känslor. trots att mina utgrävningar kommit med både ben och psalmer.

jag viker mig för en stund. blir en del av mig själv och alla andra.


"i wore it like a badge of teenage film stars
hash bars, cherry mash and tinfoil tiaras
dreaming of Maria Callas. whoever she is"


som om jag inte kan yttra mig på egen lina längre. så jag låter det fortgå. och något intressant händer. jag har satt något i rullning. åtminstone så vill jag tro att det var just jag.

(jag kan väl få tycka synd om mig själv i en liten sekund till? vad gör en ynka sekund när den drunknar i ett helt år. love you, 2012. ses aldrig mer. puss puss. vi får ta en öl någon gång. näh, just det. men en fika då, någonstans i imagination land med rosa helkroppsdräkter och kanel i koppen).

helt plötsligt är vi alla överdrivet uppriktiga mot varandra. en tresits-soffa och fyra män i trettioårsåldern känns plötsligt hemtamt. ingen skruvar på sig för att slippa möta lår mot lår. någonstans glömde vi, i samtalet, att vara medvetna. tydligen inte jag.

jag sökte hjälp och råd hos statliga nykterhetsbyrån, men kom hem med en lunta regler och tre beigea skjortor, så jag startade en egen rörelse. med betoning på rörelse. jag har alltid varit en smula rastlös så min rörelse, denna enmans solo-maskin till organisation, där jag för övrigt är ordförande (vi behöver ingen kassör, för vi öppnar inte brev längre), utsatte mig för frestelser på en gång. på dem bara, sa någon i min rörelse.

nu sitter jag här. i soffan. med tre andra män i trettioårsåldern. och känner mig smått berusad av att vara med. med i varje ord. varje tanke och handling. sedan dyker något över mig. en förbannad gas, kan man tänka. men det är bara ännu en tystnad. en tystnad olik min egen. en sån där behaglig tystnad. en tystnad som tar plats. jag vet inte hur han gör, eller om han fick en örfil som femåring och sedan dess vägrat att prata. det är den viga tystnaden. nästan belåten. en sån tystnad som lägger sig runt hela rummet och bara kommer undan. en okej tystnad. en sån vill jag också ha. en okej tystnad.


vi sitter i en taxi på väg till ett stort uteställe. det är väl vid den här tiden jag brukar skråla som mest. hålla låda och invänta beröm. vilken tönt man kan vara när man är berusad. men det är jag ju inte, så resan mellan brommaplan och sumpan känns som en svettig buss-luff i ukraina.

inget fel på ukraina, men jag vill inte åka dit. jag vill faktiskt inte. se där. jag talar med egen röst och hävdar min egen rätt att förverkliga mig själv och att göra det jag vill, fast det blir mest sånt som jag inte vill som hävdas. good on you, pah! du vill inte det och inte det. du är så spännande och stark nu.

jag slås av hur desperata män och kvinnor är en viss tid på dygnet en viss fredagkväll. jag vill inte bli sån. jag vill inte bli timmy lamm eller göte lejon. näh, nu blir det hon eller celibat. jag lämnar tidigt. lite besviken över att jag inte vågar dansa nykter.


"fields of poppies, little pearls
all the boys and all the girls sweet-toothed
each and every one a little scary
i said your name"


stationsgatan upp. hon springer och tuttarna hoppar. lite grann. jag tänker på att hon inte var gjord för att springa. hon var säkert gjord för att missa bussen. det kan man nästan se. hon vill verkligen hinna med bussen för mycket. det är något att väja för. någon som vill något för mycket. just nu vill jag ingenting. jag försöker att promenera med känslan av att förvånas av vad som än möter mig inuti. där står en vända och pratar i telefon. hade jag varit mindre fördomsfull så hade jag gått fram och klappat henne på den råttiga hästsvansen. bett henne att tala så att äldre förstår och bjudit henne på en portionssnus. men jag har nog med mitt eget. att känna just ingenting.

hyfsat nöjd med kvällen och hur jag hanterat den, lägger jag huvudet på kudden och slås av den enorma saknaden. du ligger på min läpp och balanserar. jag försöker att vara här och nu, men drabbas av skam och stänger av. för en liten stund. för mig själv. för dig.