de talar inte högt
kanske inte alls

som om de kunde det utantill

eller som viskningar

som alltid

jag kallar det slutet
för det var där det började

vid några stumt avborstade ränder

~

jag blev en blödarsjuk
en hög av intentioner

en kompost mitt på oxford circus

nu står de där igen
och nästan viskar

eller är det bara jag?

som alltid

~

plötsligt så sitter vi där

i den sena söndagslunchen

det öppna fältet
och allt som ivrigt söker

något förbannat att luta sig mot

all denna hulkande rymd

om detta är den slutgiltiga lösningen
så är det väl det

~

jag känner mig bitvis sittandes där
med skenet och ett utstående saldo

jag är inte blek

bara blå
och lite rosa inunder

min bästa klon

~

när kan man riva en miljonstad?

~

en nyrik med flintsnagg och röda byxor
berättade för mig, nästan frälst

'jag förstod aldrig hur stort
förrän den låg där framför mig
och krälade mellan fötterna'

jag svarade att han var en solros

en solros i en fraktcontainer
lyft ur hamn och snart framme

men jag menade aldrig varenda ord

~

kan man riva en miljonstad?

~

jag är fallet före smittan
inte tillräckligt dissekerad

för mer än makebelieve
och alldeles för bullrigt förstående nickar

på sin höjd ett lagom slitet kallsamtal
mellan två cigaretter i discoeran

någonstans vid kusten

förbannade lågsäsong

~

jag sålde elektroniken
och flyttade in i en aquavilla

som om jag skulle låtsas
låtsas vara på väg någonstans

en cysta på nya stödhjul

~

när ska man riva en miljonstad?

~

ikväll är jag barbara streisand
men utan näsan och rösten

de spelar träffsäker pop
två båtar härifrån

och jag tänker på hur det brukar osa
runt någon som just dragit ut en tand

ikväll är jag barbara streisand
men utan näsan och rösten