torget vid Själagårdsgatan i Gamla Stan
en oas i stadens avgasstinkande hysteri
där sitter jag och låtsas läsa
tjuvlyssnar på farbröderna som stödda mot sina käppar
samtalar i tweeddoftande nostalgi

dom pratar och skrockar om svunna tider
om sedan länge hädangångna vänner
om Fimpen och om Stickan som aldrig någon hustru fann
ja det är länge sedan nu som de två kanaljerna försvann

gubbarna stoppar sina pipor
hostar och skrockar vemodigt

Pelle Pannå då?
han som till en fattig alltid hade en slant
Minns ni honom?
frågar en av farbröderna sina kumpaner

helt i onödan såklart
visst minns alla konstnären Pelle Pannå
sanningsspridaren bland charlataner
till sinnet aldrig besk

visst var han en suput men mot damerna galant
mon dieu tres bien så chevaleresk
han dog med penseln i sin hand
kan det ha varit sextitvå?

gubbarna knackar sina pipor
tårar glänsande i ögonvrår

det börjar bli höst och dagen är ej längre lång
jag reser mig upp för att gå
jag kommer att komma tillbaka
efter ännu en Stockholmsvinter kall och grå

jag betraktar gubbarna en sista gång

kommer dom också tillbaka när vintern blir till vår
eller har dom alla gjort Pelle Pannå sällskap då?