lamporna skiner
igenom mig för
jag är osynlig
till och med
för ljuset och
jag önskar mig
en bästa vän


söker efter skratten
i lungorna men
dom verkar inte
finnas där för
jag klarar inte av
att skratta
det gör för ont





''jag vet att jag inte är fin
jag har aldrig varit fin
jag kommer aldrig att bli
kan du inte hålla min hand
bevisa att jag finns i vilket fall?''




människa utan ansikte
skakar på huvudet
vill inte finnas
där för mig
''du finns endå inte''




du kommer aldrig att finnas



(bristen på att
behövas minskas
och vem skulle
märka att jag inte
längre åker
buss till skolan)
kan du inte behöva mig?






lärarna fyller i
mig som närvarande
men jag önskar att
dom kunde skriva
'borta för alltid'














skin inte igenom mig lampor, jag är här
skin på mig