så är vi båda månar.

Kan lysa upp
den mörkaste
vinternatten


bara vi får lite ljus
av någon annan.


Kan vara svartare
än den största
avsaknaden
av en gryning
som aldrig reser sig


om Ingen finns till hands.



( Du driftar bortåt.. )



Jag kan ge dig ljus,
du har gjort mig full-
ändad.

Gjorde mig.
Ett tag.

Fick mig att stråla
- fick mig att
lysa upp
Dig.

Dela
det finaste.





Men

du driftar bort..



Och min dragningskraft
kan inte
hålla dig kvar
i min omloppsbana.
- Inte omfamna
när det behövs.

Går skilda vägar
runt jorden.

Får skuggspel
och stråk
från nya solar
- den sorten som värmer
(hoppas jag)
(behöver jag)




Du driftar bort..



Och mitt ljus är
nog
inte starkt
nog
att nå dig längre.

Ditt har jag inte sett
sen stjärnorna
släcktes
och snön
la sig vit
som för att svalka
ett glödande
hjärta.


Inte ens
mitt eget
reflekteras
på din midvinterbleka
hy
av porslin.
( Ditt allt
för hårda
skal )
- Jag kan inte
hålla oss båda
illuminerade
än längre.


Nu: Väntan på gryningen.