Men jag bad att du skulle
lyssna, kanske förstå.
Då jag sökte samförstånd,
lade korten på bordet.
Ditt tal handlade om att mötas
i en frizon, en hydda i asyl.
Men jag bedrog dig aldrig,
mina ord som jag såg och trodde var
bländande vita som Fru Bengtssons lakan.
Men du ville inte förstå, du omtolkade.
Jag sa read min lips. Du teg och trodde jag ljög.
Kan relationer, möten bli så tillskruvade,
så varför all förljugenhet. Rädsla att bli övergiven.
Sneddade över gården, det hade slutat regna.
I min själ föll sjutums rostiga spikar. Jag hade gett upp.
Våra fimpar låg kvar i trappuppgången.
Vi kunde varken gå upp eller ner.
Vi hängde och lutade oss mot ledstången.
Önskar jag hängt mig där för alltid.
Med ett rött hundkoppel runt min hals.