Jag känner mig som man känner sig när man känner att man frusit fast.
Som om tåget redan har gått men jag har glömt att stiga av.
Och på perrongen stod en gammal vän som jag försökte vinka av,
men som inte såg mig.
För honom existerade jag inte,
men han existerade för mig.
Han fanns inom räckhåll,
men ändå så långt borta.

Nu har tåget gått och jag vet inte när det stannar nästa gång.