sina är en kärleksflod
i

utanförlandet

förr sattes ovälkomna själar ut
i skog för att vilddjur skulle äta dem
ännu görs det
ännu
görs
det

löste upp repen med stor möda
kravlade mig
fram till strömmen
såg åren rinna
förbi

djupt ned syntes en stjärna
hägring skar kylan

vitskimrande
närhet
jag är dig alltid nära

har reglat alla dörrar
sitter vid eld i
intets
mörker
fryser
talar med tystnaden
mina ordstenar lägger jag i eld
tårar faller
ånga stiger
värme omger

gång på gång har jag ropat
du stänger mig utanför
sluter dig inom

sina är en kärleks flod i utanförlandet
 mitt hjärta kvider
om jag gråter
tillräckligt
 länge

börjar
kanske
floden att torka

förmår inte resa mig
sakta spricker leran

ser eld falna
ser intet insteg

alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen halv cirkel
grinden till rosenlunden
kände doften av

så många gånger har jag ropat till dig
för att närma oss

känner mig vara en
bön syrsa vilken spelar för
blinda döva
öron

känner mig utelämnad
övergiven

alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen
grinden till rosenlunden
kände doften av
ser intet
insteg

sina är en kärleksflod i utanförlandet

jag ropar till dig med ögons spräckta skärvor
ryggtystnad är mötet

sina är en flod i utanför
vågar inte längre resa mig
skärvor skär mina fötter blodiga 

nej jag dansar inte längre
vindens lätta steg invid solglittersjön
lyckosvep

det är mer

stilla tårregn faller in i tårsjö
taggtråd är runt mina fötter

för att minna mig om tankedräkt
sina är en kärleksflod i utanförlandet
en flod i utanför