En man, ett utbyggt vackert gammalt hus. Han bygger ett staket, spänner trådar för att bygget ska bli rakt. Han mäter, drar i tråden, går fram och tillbaka mellan pinnarna, tittar, mäter, funderar. Jag undrar hur högt staketet ska bli och varför ska det bli ett överhuvudtaget? Är han rädd att andra utnyttjar hans ägor? Att någon skall snylta på hans rikedom som han jobbat ihop under sitt liv? Kanhända finns det inget svar alls. Han är bar på överkroppen, bär shorts, gråhårig och solbränd. Hans barn är också där för att bo tillsammans under semesterperioden. De bor inte i huvudbyggnaden utan i ett annex intill, också omgjort och ser nybyggt ut. Kanske var det ett stall för länge sen? Men nu är det bostad en högklassig bostad. En samlingsplats för familjen som vuxit sig större med svärsöner, svärdöttrar, barnbarn. Jag sitter och iakttar förberedelserna för staketbygget medan svalorna yra flyger i cirklar över oss. De verkar trivas med sina byggda bon i hyreshuset där jag tillfälligt bor. Varför bygger han ett staket? Kanske finns det ingen särskild anledning alls bara att han vill skapa något som hör ihop med huset, kanske av estetiskt perspektiv. Eller kanske för att skydda sig från grannars vakande ögon som ser hans liv som en tv serie från sina fönster i hyreshuset bredvid. Vad vet han om hyresgästerna som lever tillsammans i huset på andra sidan en större gräsplan, där jag också sommarbor. Tillsammans ändå åtskilda bakom egna väggar, egen dörr med enda insynen genom fönster som alla lägenheter är välsignade med, en egen utsikt från varje lägenhet. Ändå verkar det som de flesta i hyreshuset drar ner sina persienner för att stänga ute sommarsolens värmande strålar eller är det för att skydda sig mot insynen från den staketbyggande familjen? Eller vill vi ha en skillnad mellan oss. Han som äger och vi som inte äger….. Människorna i det lilla hyreshuset med två trappuppgångar A och B, två våningar med fyra dörrar på varje våning. Slitna dörrar, inga dyra säkerhetsdörrar. Människorna som bor där är en samling med olika bakgrunder, förutsättningar och öden. Jag känner inte till alla men några stycken vet jag lite om. Tre äldre damer mellan sjuttio och åttio år gamla. Snälla, rara, leende och som oftast har någonting trevligt att säga. Jag skulle vilja säga att de är glädjespridare och små hemtrevnader. De andra då? Ja det är en brokig skara skulle jag vilja säga. En kvinna i medelåldern som arbetar, tar lokalbussen varje vardagsmorgon, arbetar hela dagen och tar bussen tillbaka till det lilla samhället där hon bor. Väl hemma äter hon sin middag i tysthet, vilar, väntar på ett samtal från den gifta manliga vännen som ringer och undrar hur dagen varit. Hon stör ingen men hjälper till bland de boende i hyreshuset om någon behöver hjälp. Den ensamma mannen som bor där på andra våningen vars mor dog för en tid sen. Han lever ensam som sjukpensionär fast han inte är gammal alls. Han går iväg varje dag alltid klädd i sin randiga munktröja och jeans. Men han ser ren och fräsch ut. Han hälsar blygt tillbaka men bara om jag hälsar först. Annars går han bara förbi. Undrar vad han gör om dagarna eftersom hans liv är lika ledigt året om eller är det bundet. Är hans promenader från huset tvångsaktiga sker de vid samma tidpunkter varje dag? Jag vet inte och det är inte viktigt. Hans ansikte bär i alla fall ett barns mjukhet och nöjsamhet. En ung flicka på 18 år bor också högst upp i huset, en slarvmaja som bryter mot skrivna och oskrivna trevnadsregler. Hon lämnar långa hårstrån i brunnen i det gemensamma duschrummet i källaren som delas av alla oss som bor i ettorna i huset. Hon lämnade också plasthandskarna med rester av hårfärg i handfatet. Hon skyndade därifrån som om hon flydde från sitt städansvar när ingen såg. Eller skulle hon hinna med bussen och hade ingen tid att slösa på onödiga saker? Det känns som om att om det står en skylt på dörren ”stäng dörren” så lämnar hon den öppen. Det verkar viktigt för henne eller så ser det bara ut så. Hon kanske har bråttom och att ha bråttom är viktigt i hennes liv just nu. Jag mötte henne i trappuppgången där hon kom med ett badlakan virat runt huvudet. Mitt i hennes flykt hann jag uppfatta hennes flämtande andetag och skräckfyllda ögon då hon under bråkdelen av en sekund stirrade på min hund och hunden på henne. Jag hann bara säga ” Han är vänlig” när jag kände vindpusten då hon passerade mig och hunden. Hon lämnar sin katt ensam i lägenheten utan tillsyn flera dagar i sträck. Katten som sedan jamar olyckligt i sin ensamhet, hunger och törst. Det får oss grannar att uppröras över denna slarvmaja. En dag ryckte vi grannar ut på räddningsaktion, några av hyresgästerna och den staketbyggande mannen som äger en stege. Katten som varit ensam flera dagar jamar förtvivlat från det gläntande fönstret. Vi fylls av medlidande och tar oss upp till fönstret med förnödenheter, kött, korv och vatten. Vi sticker in mat och dryck till katten genom det öppna fönstret och förfasas av slarvmajas nonchalans mot sitt lilla husdjur. Staketbyggarens fru delta också i aktionen. Hon är fåordig, utan fasthet i sin blick. Hon ger ett bräckligt intryck. Hon försvinner in lika tyst som hon kom som en sommar skugga. Men hon lämnar skuggor bland mina tankar och jag kan inte glömma henne. Jag ser henne inte mer på flera dagar veckor. Vi är alla nöjda efter räddningsaktionen eller är det bara jag som känner så och passar på att tillskriva alla inblandade samma känsla som jag fick då katten tystnade efter mat och vätskeintaget? Jag vet inte men jag tror att alla var vi nöjda när kattens klagande upphörde. Hon, flickan, en slarvmaja är hon allt. Eller är hon bara ung och oerfaren av livet? Hon ska flytt till en större stad i Skåne, fick jag höra. Hon kanske har bränt sina broar här och börjar om på nytt ställe. Tar hon med sig sitt slarv dit och retar upp nya grannar med sitt slarvande? Eller blir det en omstart för henne, hoppas det. Nu till familjen i hyreshuset som lockat fram mina skämmigaste sidor! Ja du läste rätt, jag skäms för familjen som lockat fram min ”fulnyfikenhet”! Kikhålet i min dörr har gjort det möjligt för mig att driva privatspaning. Det känns inte alls schysst men jag har i alla fall gjort det! Spanat på grannar! Varför vet jag egentligen inte. Familjen har splittrats genom att mannen i familjen hittat på hyss och hamnat bakom galler som gjort honom frihetsberövad under en tid. En kväll hörde jag ljud från flera personer som gick upp för trapporna. Det är mycket ovanligt eftersom alla i vår trappa utom vi är ensamhushåll. Lägenheten bredvid oss hyrs exempelvis av en man som bor utomlands och besöker detta lilla samhälle på jorden bara under några få veckor under året om ens det. Iallafall skyndade jag till mitt lilla kikhål i dörren när jag hörde ljud i trapphuset. Jag hann uppfatta den nu frihetsberövade mannen som snabba, lätta smyghemliga steg tog sig uppför trappan, nästan ljudlösa steg. Tyst slank han in i sin tomma lägenhet där alla fönster täcks av persienner. Efter honom kom de som varken gjorde sig osynliga eller ljudlösa. De två poliser som parkerat sin polisbil framför porten. Poliser med tung polis pondus. Nycklar som rasslar, ljudliga steg från tunga fotvänliga poliskängor. Jag tänkte en stund då jag kikade på deras förehavanden i trapphuset att tänk om de märker att jag står där, öppnar mitt brevinkast och ser mina fötter? Tänk om de ringer på och undrar vad JAG håller på med? Jag skulle skämmas som jag redan gör och bestämmer mig för att inte nära min fulnyfikenhet. Det är inte attraktivt….. Familjen däruppe är en tragedi och trasig och som jag innerst inne hoppas ska bli helt igen…. Men varför bygger mannen ett staket. Vet han inte att ingen i detta hyreshus utgör någon fara för hans frihet. Ser han inte att nästan alla har sina persienner nerdragna utom jag som inte har några persienner men en flisfilt som jag hänger över fönstret när kvällen kommer. Undrar om han har sett att jag har två krukväxter i mitt fönster. En ljusrosa pelargon och en vit orkidé? Men vad spelar det för roll, ingen roll alls. Min sista iakttagelse på staketbygget är att mannen engagerar son och svärson i bygget. De slår ner fästen ner i marken där pelarna ska fästas. Men så kommer jag att tänka på en sak och det är att om arbetet ska göras ordentligt som brukar man gjuta ner hållarna. Tänk om hela bygget en dag ger vika för vindarna och ljudet när staketet brakar får alla hyresgäster med fönster mot mannens hus att dra upp sina persienner! Men kanske några av hyresgästerna skulle skynda till undsättning eller sitta kvar i sina fönster och titta hur mannen löser situationen när sonen och svärsonen är långt ifrån och den tysta sommarskuggan gömmer sig någonstans i huset. Jag kan inte låta bli att tänka på kvinnan i huset som verkar gått upp i rök ändå känns hennes osynlighet röra sig i huset men hon kommer inte ut. Sommarskuggan fortsätter att gömma sig. Till slut frågar jag mig igen..varför bygger han ett staket