Du stod där
som förstelnad
tittade på mig
som om jag vore död

men visst levde jag
själva livet
personifierat

fast jag bara var borta
i några minuter
tycktes evighetens tid
varit nära

med kvällstidningen i handen
kysste jag din förtvivlade mun
och sa förlåt
för allt obehag
som jag hade försakat