hon stod där i väster innesluten
såg dags slöjor falna
hennes ögon greppade runt bilden av gnistrande droppar
grenar sirliga bågar
en gång rosenfall
hon sökte känna doften
doften uteblev
varför sker det alltid
smärtan rev
virvlar frenetiskt höll ögonen kvar
bilden av  droppar
de liknar mina tårar
ljus fann dropparna
för en stund anade hon regnbågsgnistor
mindes hemmet
det sanna hemmet
hon andades ut sitt hjärta in i varje pärla 
bad tyst bön

blank svart fönsterruta
ramade in henne
ryggen såg in i intet
de vilka såg henne såg henne inramad i skört glas
hennes ögon blickade in i intet
sakta såg de henne vidga munnen
de hörde inte hennes skri
ringlas ut
de enda vilka hörde var rummen
tysta kalla
skriet rullad in i intet
de såg henne stå med munnen uppspärrad
svartgrotta
helt stilla orörlig
en stelnad skepnad en staty
långt bort helt nära där bortanför svartvägen
såg hon sjön skymta bak träds silhuetter
blänkande blänke
hon tömdes sakta
tom vitduk var inom

en man i vid mantel höll pensel
målade caligrafi med snabba lätta viga rörelser
 träd framsteg
svarta outsäglig skönhet
rena linjer
sannhet
okonstlad

sjön badade alltmer starkare röd
röd rubinröd
klar gnistrande guld eldfågels vingar
breddes ut
solens mantlar veks undan
där var solen
guldvit
strimmor av ljust skirlila
pilar svärd målades fram
skimrande purpur
förtätades
brinnande purpur
sakta stegrades livet där i väster
himlen andades ut djup violett
 moder måne vandrade närmre
närmade sig solens bädd
aftonstjärna lägger mantel runt dem

smärtan vred runt
de såg henne
en pil fara ut genom ruta
glassplitter regnade ned
lades i blommande ring
hon bars av vingar
cembalon tystnade
hon fann inte svar
hon lade vingar runt älskades händer
luften andades cirrus
cirrus
snö vandrar in
hon bär stjärnor i hår
är skrudad i djupt violett
där hon andas i
himmelsdansen
med