”Jag har funderat”, sa Kicki och såg allvarlig ut. Och jag tror det här är skärselden. Det är så himla mycket man tvingas göra som man inte vill. De har ökat takten också. På allt man måste göra, så nu blir folk utbrända. Dom brinner som fnöske. Kvar blir bara ett torrt skal som dom kutar runt hos olika läkare med.
Sen sänkte Kicki blicken och talade med en mörkare, lätt teatralisk röst;
”Hels fat heter Hunger, hennes kniv Svält, hennes tröskel Fallande Fara.”
Jag tog en till klunk av ölen framför mig. Det var en rätt trevlig pub. Folk sorlade runt omkring. Det var slut på arbetsveckan och löning. Hade sett en film om Bukowski på teve kvällen innan. När han hade gjort sitt skift gick han direkt och köpte sig en Candy-Bar, Pay Day hette den och han åt den med andakt. Sen skrev han som en dåre halva natten, steg upp nästa morron och gick på ett nytt skift.
Själv hade jag precis fått min första utbetalning från A-kassan och klarade mig ett tag. Kicki hade jag känt i flera år. Vi hade träffats på en teaterkurs på ABF. Vi var båda från Västerbotten. Hon var lika smal som då, nästan mager. Hon var mörk, hade en jagad blick. Såg lite farlig ut, fast hon var genomsnäll.
Kicki bar kamouflage, som vi alla gör. De flesta har något de vill dölja.
”Vissa verkar trivas rätt bra här i skärselden”, sa jag, som Tom Cruise till exempel. Han ser alltid glad ut.”
”När jag bodde i Borås, sa Kicki, ”brukade jag svara; Inferno, när det ringde i telefonen. Hade råkat hälla kokande vatten på en fot. Jag hoppade omkring på ett ben samtidigt som jag utbildade mig till bibliotekarie.
”Herregud”, sa jag. ”Det låter faktiskt som ett helvete.”
”Ja, jag talade inte med nån, var tyst flera dagar i sträck. Gick ut i skogen. Jag kände mig som ett djur. Det var riktig gammelskog, tyst som i Djupgroven, i Glommersträsk”.
Jag nickade uppmuntrande mot henne. Skogen kände jag också till. Och träsken.
Kicki suckade. ”Om man lämnar barn ensamma blir dom till slut som djur.”
Jag tog en till klunk öl och såg ut över pubinredningen. Ett svartvitt foto av Churchill hängde på väggen mitt emot. Han rökte cigarr och hade som vanligt ett glas champagne i handen. Vid bordet brevid satt några halvunga typer. Såg ut som de led brist på något. En kvinna i sällskapet hade rött färgat hår på utväxt. Hon pratade oavbrutet i en ettrig ton. Tvärs över rummet hördes en berusad mansröst;
”Får inte ett jävla jobb. Nu vill dom jag ska söka i Eskilstuna, som svensk-finsk resurs. Men jag talar inte finska. Jag talar inte finska”, upprepade han högre.
Hans sällskap försökte tysta honom och tryckte ner honom i en soffa. Han knyckte i kroppen, såg ut att bli flintis på hjässan, fortfarande ganska välklädd, hade nog inte varit utan jobb så länge.
Än så länge kunde han hålla demonerna stångna. Men de började bli hungriga.
”Tänk om jag aldrig får arbeta som bibliotekarie igen”, sa Kicki, och bet sig i underläppen.
”Du får väl börja köra glassbil”, sa jag och skrattade.
Jag brukade försöka muntra upp Kicki, när hon blev för dyster. Det hade alltid varit något ömkligt över henne. Man ville ta in henne, ge henne en liggdyna och en skål vatten. Jag tittade på Kickis ansikte tvärsöver bordet. Sist jag hade träffat henne hade hon haft solglasögon och dränage. Jag var lättad över att hon inte hade fått näbb, som de flesta skönhetsopererade. Ibland när man var vid Stureplan trodde man sig förflyttade till kvack-kvack dammen i Ankeborg.
”Eller så kan du bli en alkad akademiker”, slängde jag ur mig. Du vet, en sån som tutar rövin och läser Bröderna Karamazov för andra gången”.
Kicki ryckte till som om jag slagit henne. ”Jag tycker bättre om Idioten, av alla Dostojevskis böcker är det den jag gillar mest.
Hon spände ögonen i mig. ”Varför föraktar vi dom goda?”
Jag höjde glaset och skålade med Churchill. ”Alla älskar en vinnare, hade Hitler vunnit hade dom älskat honom.”
Såg ut på snömodden utanför. En gammal tant rastade sin pudel, gult piss skvätte ut i ett radband. Tänkte på att jungfru Maria tydligen hade uppenbarat sig i en rostad franskskiva för inte så länge sen. Inte hade hon då synts till i franskan jag köpte på Konsum i morse.
”Nä, vi skulle ha varit födda längre söderut, inte komma från granskogen som vi, sa jag. Träd överallt. Inte en själ i sikte. Kommer du ihåg kvällarna i Skellefteå? Inte en käft var ute och gick. Mörkt som skam och en stor rymd som dånade högt ovanför skallen på en. Inte konstigt att vi blev som vi blev, gick och hukade oss, i väntan på domedagen”.
”Här finns en massa själar”, sa Kicki och slog ut med armarna, visserligen vet man inte om dom är på upp eller nedgång..Men vad spelar det för roll.. Jag kommer ihåg vägen mellan Skellefteå och Umeå. Jag brukade lifta med långtradare emellan, bara för att gå en sväng på Domus i Umeå. 15 mil, det var väl ingenting.”
”Kattskit”, instämde jag.
Kände mig ens så trött, nästan utsliten. Visst hade vi suttit här förut och snackat om dom där träden mellan Skellefteå och Umeå? Tall och gran, långa raksträckor och stenskott som small som bösskott under karossen.
”Vilken fruktansvärd vinter”, utbrast jag. ”Ska den aldrig ta slut. Vad gör Gud egenligen”?
Kicki ryckte på axlarna. ”Han har väl tagit Time-out. Det har varit mycket på sistone. Polerna smälter och Börsen går upp och ner.”
”Ja, eller så lurpassar han i en snödriva här utanför. I vit linnekostym”, fräste jag.
Jag vinkade till mig kyparen för att beställa en till öl.
”I love my job”.
“Va”, sa jag och höll på att spilla ut ölglaset som jag förde till munnen.
”Skulle bara kolla att du lyssnade,” sa Kicki. ”Ibland ser det ut som folk lyssnar, men det är inte så. Ibland lyssnar dom till orden, men inte till det som egentligen sägs.”
”Och vad är det som egentligen sägs?” Jag tittade på henne. Hon såg trött ut.
All väntan på att något skulle hända. Alla gick vi omkring och väntade medan vi drog vår repertoar som ett gammalt, nött skinn över golvet.
”Man borde ha varit en glad valp istället”, sa hon. ”En glad valp som viftar på svansen åt matte.”
”En knähund?”. Jag log mot henne. Jag hade alltid trott att Kicki var en typisk kattperson.
”Säg mig”, sa hon. ”Hur länge tror du vi står ut? I den här kostymen”. Hon klappade sig på axeln.
”Så länge som vi måste, ser ut att dröja länge än.” Eller så..kommer vi alltid att vara här, sitta och prata så här.”
”Herregud”, sa Kicki.
Snön singlade ner utanför. Det var i början av april och snön som man gått och suktat efter i december hade börjat falla nu. Naturen hade blivit snurrig. Helt klart var att vi länge hade jävlats med naturen, och nu hade hon börjat jävlas tillbaka.
”Har du tänkt på en sak? sa jag. ”Såna som vi, som försöker hanka oss fram. Man står i kassan på Bolaget, tar nattskift på sjukhus och drygar ut med bidrag. Och åren går. Man tänker att det ordnar sig nog. Längre fram. Man har ett konstnärligt projekt på gång. Man har två.
Innan vi går och lägger oss om kvällen ser vi kanske en spindel hänga i taket, och tänker att vi inte är ensamma i universum, trots allt. Det finns en varelse som ser oss, även om den har sex ben och fasettögon.
Har du tänkt på att det är såna som oss, som kultureliten vill läsa om!
Man diskuterar oss på kultursidorna! Man diskuterar språket, tematiken!
I det vanliga livet har telefonerna slutat ringa för längesen. Folk tror att misslyckande smittar, som klamydia ungefär. Men alla älskar en loser i litteratur och film! Du vet, om Bill Gates börjar knarka och gå på gatan kommer alla att köpa hans självbiografi.”
Kicki nickade och såg tankfull ut.”När jag bodde i Borås gick jag på en konstutställning. De visade en tecknad film med en spindel som rökte och spelade trummor. Jädrar, vad den kunde spela, jag kände mig så fri, sa hon.
K hade börjat sluddra och såg ganska full ut. Hon pratade aldrig om sitt målande längre och jag ville inte fråga. Tänkte det var bäst att låta såret vara, låta det kapsla in sig.
Jag nynnade och lät blicken svepa över lokalen. Vi kunde bli inkapslade.
Vi kunde vagga omkring, saliga som Sarons liljor, som tjocka, skrattande buddor.
Vi kunde vara med.. i postkodlotteriet.
”Jag hörde talas om en psykiatriker som helt slutade gå ut”, sa Kicki. Hon tvinnade en hårslinga, som hon brukade göra, när hon suttit och hetsat upp sig över något.
”Böcker överallt, travade framför fönstren. Hon skapade sig ett alter ego och smög ut på nätterna, naken och insmord i gyttja. Man säger att hon läste ihjäl sig.”
Kicki såg triumferande ut. Det här var en dold pik till mig. Kicki hade alltid retat sig på mitt, som hon ansåg, världsfrånvända litteraturintresse.
”Hon kanske lever vidare, sa jag, som The Queen of Mud. På planeten Gimbo.”
Tänkte på mina egna bokhögar. Än så länge var fönsterbrädan fri, men det började bli svårt att komma in på toaletten. På morgnarna brukade jag sitta i min läsfåtölj med en bok uppslagen framför mig och titta ut på sjukhuset mitt emot. Det var något både gåtfullt och lockande över byggnaden. Den här morgonen hade sjukhuset varit insvept i dimma. Jag såg det knappt och tänkte att det kanske var på väg att återvända till den sjukhusvärld det en gång kom ifrån.
Kicki knäppte med fingrarna framför ansiktet på mig. ”Hallå Markkontrollen ropar!”
Jag ruskade på mig. På sista tiden hade jag fått svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag tyckte det var som om allt flöt i en slags vätska. Människor, djur, byggnader vajade i en gigantisk tank. En dag när jag var ute på stan blev jag övertygad om att en man i svart huva gick brevid mig på min högra sida. Han log mot mig och det oroade mig av någon anledning. Han hade ett rejält bett, det fick man lov att säga.
”Ibland tror jag att vi redan är döda”, sa Kicki, ”vi vet bara inte om det än. Jorden drabbades av en naturkatastrof för längesen, täcktes av en förgiftad sörja och där under ligger vi sen årtusenden, som förstelnade fossil. Vi vill inte gå vidare, utan hänger oss kvar här. Dricker öl och fortsätter drömma om allt vi kunde bli.”
”Allt vi kunde bli”, upprepade jag lågt.
Tänkte på Bukowskis romanfigur Henry som satsar på hästkapplöpningarna. Han står på åskådarläktarna bland de fattiga som väntar på den omöjliga vinsten och tänker på hur fula de fattiga är, och om han hannar i helvetet, så kommer det att vara så här. Eller så var han död och begraven och redan där…
När jag var barn brukade jag drömma om djävulen. Det var alltid något han skulle ha hjälp med. Jag skulle bära ut soporna, smörja hans fötter, klippa tånaglarna och mata katten. Han hade min fars röst och min mors ögon.
Han ringer mig fortfarande.
Kicki hade varit ute och rökt igen och stod och stampade av sig snön. ”Vad du röker mycket”, sa jag. Jag trodde du hade lagt av”.
”Jag har börjat igen och slutat med yogan också. Har du inte sett nyheterna? Folk har försvunnit spårlöst. Organhandeln ökar på Internet. Man vill ha fräscha organ och folk som yogar är högvilt.”
”De kan få min ena njure, sa jag, bara jag får behålla min Akassa. Jag ska buda över den till regeringen. Han som ser ut som Nalle Puh vill säkert steka sig en bit av den.”
”Menar du premiärministern?” Kicki flinade.
”Ja, inte menar jag din morsa”.
Kicki steg upp och intog krigarpositionen. En öl med Kicki var aldrig fel. Det var faktiskt riktigt allmänbildande.
”Jag kan tala om för dig vad som hände, när jag senast var på Arbetsförmedlingen”, sa Kicki. ” Han sa att han hette Sven och var arbetsförmedlare, men jag vet inte..Jag blev visad till ett rum där det satt en anonym man framför en dataskärm. Vi presenterade oss, och allt var som vanligt. Jag visade honom ett ansökningsbrev som jag nyligen hade skrivit och Sven läste koncentrerat.
”Vad tror du händer”, sa Sven, när han läst färdigt, ”om du istället berättar en historia?” Sen berättade han om en arbetssökande som fått jobb på Försäkringskassan, när han skrivit om en krokodil. Då mannen kom på intervju, sa rekryteraren, ”Jaha, det var du med krokodilen”, och så skrattade alla artigt och allt var klappat och klart. Han hade förut arbetat på Skatteverket och en dag hade en person ringt in och sagt att hennes deklaration försvunnit i gapet på en krokodil.
Men det löste de på Skatteverket, skrev mannen i sin ansökan. Han var inte främmande för några lösningar”.
”Jag kan en jävla massa trixs”, sa jag. Jag skrev en dikt om en räv en gång. Den blev publicerad i Ordfront.”
”Ja, ja”, sa Kicki och suckade. Det har du berättat om många gånger. Men det här var ju faktiskt en krokodil.
”Vem fan vill ha jobb på sjukkassan. Hålla på med dom utbrända. Se till att dom inte springer bort. Ett narrspel är vad det är. Berättad av en dåre”, muttrade jag för mig själv.
Kicki suckade. ”Du behöver väl inte bli så sur. Jag försökte ju bara ge dig lite inspiration, coacha dig lite.”
”Hörrudu, min morsa jobbade i fyrtio år på sjukkassan och till slut fick hon cancer.”
Jag fnös, sneglade på Kicki från sidan. Hon var ganska lik mig. Vi var båda uppväxta i norr och hankade oss fram i storstan. Vi hade inga kontakter och de bekanta vi eventuellt skaffade oss var ungefär som vi. Skulle någon i vår krets stiga i graderna försvann han omärkligt till de mera välbeställda bostadsområdena och villområdenas krets. När man nån gång stötte ihop i ett gathörn mumlade man bara, ”Jo, tack bra”, och slank i väg med sänkt blick. Hade man otur fick man höra en lång utläggning om sommarhuset och mulltoan som de precis installerat.
Vi hade inga planer på sommarhus. Vi fyllde i våra Akassekort och skickade in dem över nätet, väntade på nästa utbetalning, väntade på det stora genombrottet, att helikoptrarna skulle komma insmattrande, att ens nummer skulle komma upp i den stora tombolan, innan dödsängeln fick syn på en i virrvarret, samlade ihop vingarna och dök ner.
Stället höll på att stänga, bartendern ropade ut den sista beställningen. Jag betraktade rökmolnet som steg upp från Churchills cigarr. Den ettriga, rödhåriga och den arbetslöse mannen verkade ha funnit varandra. Hon strök honom över flinten och han lutade huvudet mot hennes bröst.
Nä, det gällde bara att morska upp sig och sluta vara ett offer. Tom Cruise var inget offer, och se så bra det hade gått för honom.
”Haven håller på att dö”, sa Kicki. Ingenting kan längre leva på botten, bara bakterierna blir kvar.”
”Jaha”, sa jag. Det är vi och bakterierna. Vet dom i Rosenbad om det? Vad säger Marknaden? Och hur går det med BNP?”
”Du ska då alltid driva med allting”, sa Kicki, medan hon krånglade på sig jackan.
”Vad menar du?”. Jag är fullständigt allvarlig. Jag drog fingret över strupen som don Corleone.
”I hela Europa håller aspen på att dö, sjukdomen angriper rötterna”, fortsatte hon.
”Jag trodde det var en drake som gnagde på rötterna, Nidhugg eller vad han nu hette.”
”Det är Nidhögg som gnager på världsträdets rötter och Yggdrasil är en ask”, rättade Kicki.
”Ask eller Asp, Högg eller Hugg, det spelar väl ingen roll”, sa jag. Huvudsaken att inte allt går åt skogen, rasar ihop, faller samman, imploderar.”
Jag stod på perrongen och såg tunnelbanevagnarna svischa förbi och Kickis stoiska profil, som en kvinnlig profet, satt hon vid fönstret på väg till Bredäng och sina fyrtiotvå kvadrat. Hon var ingen hit på Marknaden och hon sjönk i värde för varje år. Hon borde åtminstone ha vett att bleka tänderna.
I ögonvrån såg jag reptilen dyka upp ovanför vattenytan, såg nosen, den räfflade, långa ryggen. Tankens sidor kändes glatta och gav inte efter, när jag tryckte mig mot dem.
Jag slutade genast, både förskräckt och lättad.
Tack och lov, väggen finns fortfarande kvar, sa jag till mig själv.
Reptilens nosöppningar kom närmare, krusningarna på vattenytan blev kraftigare. Det blev ett slags sug som drog mig neråt. Än så länge kunde jag stå emot. Men vem visste vad som skulle hända i morgon. Eller nästa dag.