”Varför har du nylonstrumpor?”
Johns hand som varit på väg uppför hennes lår stannade tvärt. Hon la benen i kors och vippade med ena foten. ”Jag är så vit, sa hon. Det känns som jag är genomskinlig.”
”Du pratar”. Han kramade hennes knä och log.
”Det är som..att alla kan se rakt igenom mej”. Hon tände en till mentolcigarett och förde den till munnen.
”Jag hör inte vad du säger. Du pratar hela tiden och jag kan inte höra på allt du säger.
"Men du är en kul tjej,” sa John och log, medan han fortsatte att krama hennes knä.

John var från Chicago och ute på sin Great European Trip, den obligatoriska för alla amerikanska ungdomar som gått ut college, i varje fall för dem som hade täta föräldrar. John läste ”Räddaren i nöden” av Salinger och skrattade högt för sig själv. Den var hans favoritbok, alla kategorier. Ibland talade han inte med henne på flera timmar, utan satt djupt försjunken i boken och skrattade plötsligt.
Hon ryckte till, vände sig om och tittade på honom. Det var som något hade klöst henne i ryggen. Men John tittade inte upp, bara satt med blicken fäst i texten. Hon la sig på rygg för att sola framsidan, hade en ny bikini från HM, med pärlband som man knöt i sidorna. Hela sommaren hade hon jobbat natt och sparat så mycket som hon kunde.
Alla gamlingar som hon vänt i sängen om nätterna, alla pissblöjor som hon bytt. Ibland satt det avföring upp till midjan. En kvinna som varit snäll som ett lamm under hela sitt liv skrek; ”kuken, kuken” nätterna igenom och skakade sängens gallergrindar med sina klolika fingrar. Var det kvinnans verkliga person som nu hade trätt fram, den som hela tiden dolt sig under hennes småkakor och vänliga leenden? Eller var det så att den ande som kämpat om herraväldet över henne till sist hade segrat?
”Ska du inte gå och bada?” frågade John och tittade upp från boken. Hon såg ut mot havet, det rörde sig knappt, som om det höll andan. Några barn sprang och lekte i strandkanten. En liten pojke satt på huk och grävde i sanden med en röd spade, hans mun var hopknipt av koncentration.
”Jo”, sa hon, ska jag väl”.
Hon gick ner mot vattnet, sanden brände under fotsulorna. Borde haft badskor. Johns blickar brände i ryggen när hon vadade ut i vattnet och lät sig sjunka ner. Solen glittrade på vattenytan och hon tog några simtag ut på det djupa och så snabbt tillbaka igen. Alltid en försiktig soldat. Vattnet droppade från kroppen när hon kom upp och la sig på handduken. Det hade bara gått några få dagar, men kändes som en evighet sen hon först träffat John.

Hon satt på en uteservering i Malaga med en parasolldrink framför sig och tände cigarett efter cigarett. Det pågick en procession. Gestalter i kåpor skred fram i kvällsmörkret, mellan sig bar de en Mariaskulptur och ljuslågorna vajade i takt med deras rörelser.
”Ursäkta mig, vad är det du dricker?” frågade killen vid bordet bredvid. Han hade mörkt, lockigt hår, ganska hög panna och runda, små glasögon. Hon hade känt hans intresse och undrat om han skulle ta kontakt.
”Singapore Sling”, svarade hon, med vad hon hoppades var ett världsvant tonfall. Han vinkade till sig kyparen och beställde en likadan.
”Jag heter John och kommer från Chicago”, sa han och sträckte fram handen. Han höll hennes hand i sin och tittade på henne.
”Vet du, du ser precis ut som Annie Hall”? Hon tittade frågande på honom, men förstod plötsligt.
”Jaha, du menar hon i den där filmen av Woody Allen. Jag gillade hennes kläder, speciellt klänningarna”.
”Det finns en scen, där han, Woody alltså, kysser Annie och hon säger; Vad håller du på med? Och
han säger; ”Vad menar du, vad håller jag på med? Jag kysser dig ju”.
John skrattade. Det var hans favoritscen, alla kategorier.

Hon satte sig upp och började smörja in sig med sololja på armarna. John la ner boken och masserade in oljan på hennes skuldror och rygg. Hon dåsade bort och hörde hans röst på avstånd som om den var under vatten.
”Du vet väl att du håller på att få celluliter på baksidan av låren?”, sa rösten.
Hon tänkte hon var instängd i en uråldrig dykardräkt och stod på havets botten. Två långa slangar gick ut från dräkten och löpte uppåt, kunde inte se var de slutade. Hon såg ut genom hjälmens galler. Randiga fiskar med slöjliknande stjärtfenor simmade förbi. Om hon lutade sig framåt skulle hjälmen vattenfyllas. Om hon lutade sig bakåt skulle luften ta slut.
Livet var som vanligt fullt av möjligheter.
På kvällen skulle de ut och äta. Hon hade tagit på sig en av sina secondhandklänningar och la på eyeliner framför spegeln.
”Du ser fantastisk ut”. John stod i dörröppningen och höll hennes anteckningsbok i handen. Han pekade på en av sidorna.
”Jag kan inte läsa svenska. Vad står det här?”
”Inget speciellt, lite poesi. Tankar”.
”Tankar..och så läser du Kafka”. Han gjorde en gest mot sängen där ”Slottet” låg uppslagen.
”Ja, jag är intresserad av litteratur”, sa hon och markerade läpparna. En perfekt amorbåge kunde föra en flicka långt, och ”skjut fram bysten” som hennes mor brukade säga.
”Asch, du kommer att sluta som sekreterare. Är du klar att gå nu, lilla gumman?. Jag är vrålhungrig”. Han trummade med fingrarna på dörrposten.
På restaurangen var det inte mycket folk. Hon försökte inleda några samtal med John, men han svarade bara enstavigt och hon gav snart upp och ägnade sig åt sin mat. Servitören kom in med efterrätten.
”Hemma har vi en liten silverklocka som vi ringer i för att kalla på tjänarna”, sa John och flinade. Hon stirrade på honom, glassen smälte på tungan. Hon visste aldrig om han skojade eller inte.
”Min far och jag har varit på lunch med Henry Kissinger. Han är verkligen en intressant man, Kissinger”.
”Jaha”, sa hon, så trevligt”.
”På vintrarna åker vi skidor i Aspen. Känner du till Aspen?”
”Jo, jag har hört talas om det. Det låter trevligt”.
”Trevligt, du säger att allt är treevligt”, nästan skrek han. Servitören som höll på att duka av bordet bredvid tittade upp och fångade hennes blick. Hon log ett hastigt leende som för att visa att allt var okej. John suckade.
”Jag bara önskar att du kunde använda ett annat ord än trevligt. Du är ju bra på engelska. Engelskan är ett språk rikt på synonymer”.
De betalade och gick. På vägen passerade de en bar och de gick in i den halvsjaskiga lokalen. Det fanns ett minimalt dansgolv längre in och en discjockey som vände skivor.
”Jag gillar sangria”, sa hon och smuttade på sitt glas.
”Och jag gillar min öl. Kommer du ihåg när vi passerade gränskontrollen?. Killen i buren gjorde honnör, när han fick se mitt amerikanska pass”. John skrockade och såg nöjd ut.
”Jag kommer ihåg att du var arg för att jag inte kunde läsa kartan. Vi körde fel och hannade i Portugal. Sen tog vi in på ett pensionat och hade löss fulla sängen. Vi låg på golvet och kliade oss som besatta”.
John skrattade en smula berusat.
”Det är det jag säger, inte en död minut med dig. Ibland är du som en förbannad mussla, men det är som jag alltid känt dig”.
”I en mussla kan det finnas en pärla”, sa hon.
”Visst, men det kommer att skava. Fast det gör det väl redan. Det är väl du som är prinsessan på ärten?”
Hon svarade inte. Det var ingen idé när han blev så där.
John hade gått fram till discjockeyn och strax dundrade Springsteens ”Born in the USA” igång. Han drog i hennes arm för att få ut henne på dansgolvet, men hon spjärnade emot. John dansade ensam, flaxade omkring på det lilla utrymmet. Några bargäster gav honom förströdda blickar.
Han kom emot henne och log brett.
”Jag har tappat min sko. Fattar du, jag dansade med en sko”. Han sjöng; ”I was born in the USA”. John fortsatte att ta dansteg på gatan och sjöng när de gick hemåt. Några ungdomar körde förbi på vespor och tutade och skrek.

Det hade ändå varit en ganska bra kväll. Hon tänkte på avdelning 22 och gamlingarna som låg och väntade i sin avföring på att någon skulle komma. Balkongdörren öppnades, Inga-Lill och Eva kom ut i sina vita rockar, tände cigaretter och småpratade. Inga-Lill med sina lottokuponger och sitt intresse för astrologi. Eva med sitt eksem och sina ständiga karlproblem.
”Tvillingarna”, sa Inga-Lill och lutade sig fram med sin tunga byst och sitt månansikte som alltid såg lite febrigt ut, ”är ofta två personer i en”.
John tog hennes hand på gatan.
”Jag ska skriva en bok om dig”, sa han och smekte hennes hand. ”Jag skickar den till dig, när den är klar”.
”Från Chicago?”
”Från Chicago”.
John hade berättat för henne att han ville bli författare, men att hans far hade fixat jobb åt honom. Han skulle börja direkt på banken när han kom hem till USA igen.
”Det finns ingen frihet”, sa John. ”Men det vet du säkert redan. En flicka som du , ute och reser på egen hand. Du vet att man alltid får betala ett pris för den man är”.
Hon höll på att låsa upp ytterdörren till deras hotellrum, när hon märkte att John såg på henne. Hon tittade upp och han hade ett underligt uttryck i ansiktet, en blandning mellan rädsla och begär.
”Du måste vara en fallen ängel”, sa han hest. ”Varför tar du inte och kastar dig från en bro? Go home to your people”.
Han spottade i marken, gick förbi henne genom den öppna dörren och slocknade på sängen. Hon gick in och satte sig på sängkanten.
De brukade leka en slags lek, hon och John. Det hade börjat första kvällen de skulle sova ihop. Hon stod i badrummet och borstade tänderna. Han kom och ställde sig tätt bakom henne, krökte sitt pekfinger ovanför tummen och så vickade han på pekfingret upp och ner och sa med en förvrängd röst: ”Redrum, redrum”.
Hon såg förbluffat på Johns spegelbild, hans märkligt formade mun.
”Jaa”, utbrast hon., som hon deltog i en frågesporttävling. ”Det är The Shining”. Den lilla killen står framför spegeln på hotellet och snackar med sitt pekfinger. Men vad betyder ”redrum”?
”Murder”, sa John och log.
Efter det fanns det alltid situationer då de måste göra Tecknet. I kön till biljettkassan, bakom en högdragen dam med två vita mopsar, och sedan fnittra som galningar, när hon kastade en irriterad blick bakåt.
De kunde inte hejda sig, bara tala med sina mörka grodröster och världen utanför spelade ingen roll.
Ingen roll alls.
Hon flyttade sig närmare John på sängen. Han sov med halvöppen mun, håret var rufsigt i pannan. Hon tog av honom glasögonen och la dem på bordet. Hon tyckte om honom så här, när hans ansikte var alldeles lugnt, eller var det ett bedrägligt lugn? Betraktade han henne just nu från ett hålrum någonstans?
I början skulle John kämpa emot. Han skulle gå till kontoret och jobba sina timmar i nystruken skjorta, men ägna resten av sin tid åt att läsa och skriva. Det skulle gå något år, kanske två och han skulle träffa Susan som också gillade Woody Allen och skrattade åt samma repliker. De flyttar ihop och han jobbar allt mera för att få allting att gå runt.
Till slut är det vad allting handlar om. Att få det att gå runt.
Hon tände en cigarett, höll upp den och vred på den, betraktade den glödande spetsen och himlarna som brann, devorna som red i eldstormen med håret i ljuslågor..Och hon gick ut på balkongen där Inga-Lill satt och la en stjärna för Eva. Inga-Lill höll upp kortet i mitten med sina långa, röda naglar.
”Spader knekt tänker på dig. Men han döljer sin passion. Dom är såna dom här knektarna. En person utanpå,
en annan inuti”.
”Femman har haft avföring igen”, sa hon och satte sig ned med en duns.
”Nä”, sa Eva. ”Vi var ju där nyss och bytte hela sängen, lakan och allt.”
”Jaha, flickor. Ska vi gå och torka lite mera skit nu”? sa Inga-Lill och flinade så en av hennes guldtänder glimmade till i överkäken.
”Lika bra att få det gjort”, sa Eva och reste sig. ”Jag hämtar fler plasthandskar. Sen får du lägga en till stjärna för den här Sven, om han har ärliga avsikter”, sa hon och blinkade.
Hon fimpade cigaretten och tog in det murriga hotellrummet, den paisleymönstrade tapeten i brunt, de matta röda lamporna på var sin sida av sängen och mannen som låg i den.
När hon var liten brukade hon fantisera om att de skulle komma och hämta henne, de skulle svepa henne med sig på ett ögonblick. Hon var en annan. Hörde inte till människorna.
Hon skulle titta ner på sitt rum, legobitarna låg utspridda på golvet, kramdjuren stod uppradade som vaktposter och åsnan med sin bjällra runt halsen, tittade upp med sin tomma, glaspärleblick.
När hon blev eld och försvann.
Inga-Lill samlade ihop korten med vana rörelser. Kvinnorna lämnade balkongen, mörkret därute, månen hängande, och stolarna, bordet och kortleken var ensamma igen.