Jag stod och kokade upp ett paket med nudlar med kimchi-smak när det ringde i telefonen. Jag lät signalerna gå fram utan att svara, den senaste tiden hade Radiotjänst börjat jaga mig, och så hade jag förstås en del andra oavslutade affärer.
En kväll när jag var på väg uppför trapporna till min lägenhet fick jag syn på två män som stod och tittade in i mitt brevinkast. Jag backade och smög ljudlöst ner igen, gick in i källarförrådet och stod och väntade till dess männen kom ner för trapporna igen och jag hörde dem köra iväg. Jag hade funderat på att anmäla teveinnehav, men det kom alltid något emellan. Förra gången dog katten och nu hade jag blivit arbetslös, a-kasseersättningen skulle snart sänkas. Det skulle bli mycket nudlar framöver.
Jag tittade på nyheterna medan jag slurpade i mig nudlarna. En stad under vatten, folk stod på hustak och viftade efter hjälp, en häst kom simmande förbi. Jag hade aldrig sett en häst simma förr. Lyssnade av telefonsvararen och hörde Gregers röst som bad mig ringa honom, det gällde Helena och jag skulle bereda mig på tråkigheter. Tråkigheter?
Jag beslutade mig för att ringa Greger senare. Jag hade blivit en fena på att skjuta upp saker och ting. Plockade upp en av böckerna jag hade liggande i högar på golvet och la mig tillrätta i soffan som höll på att falla sönder. Under min arbetslöshet hade tillvaron sakta förvandlats till ett ljudlöst vaccum som jag tyst lullade omkring i. Om dagarna tog jag ibland en promenad i kvarteret, men mötte knappt en själ förutom grannens raggiga katt som strök sig mot mig och stirrade på mig på katters vis, som om jag hade en skruv lös.
Man säger att djävulen finns i detaljerna, men det är fel. Det är gud som finns där. Man kan ta ifrån en människa allt och hon kan hitta mening i den fånigaste lilla sak. Jag hade vant mig vid mitt händelselösa liv och såg fram emot mitt paket med nudlar, så länge det fanns med kimchi-smak skulle jag hålla ut.

Greger och Helena hängde alltid ihop. De var långa, blonda och gick ofta runt i armkrok på stan.
”Marcello”, kunde de plötsligt ropa med överdriven italiensk accent och skratta för full hals. De var vackra och på något sätt overkliga, som statyer från en annan värld. Jag var inte särskilt kort, men när jag gick mellan Greger och Helena kände jag mig som en tomte. De var drygt en och åttio och deras långa armar och ben fick dem att se ännu längre ut. Det sas att det var utsläppen från Rönnskärs-verken som gjort att folk blev så långa. Min bästa kompis Janne var över en och nittio och måste ha fått en extra stor dos.
Helena brukade ha ett tygstycke, gärna i leopard, virat som hårband, och när hon skrattade på sitt vilda vis kastade hon med håret. Greger var klassiskt skön och kom alltid emot en som en brett leende Apollo. Det fanns något storlaget över Helena, hennes kropp hade ett kraftfullt uttryck och man visste att hon aldrig skulle backa ur en fajt. Kanske var det därför vi kallade henne Helena av Troja, eller så uppfattade vi något ödesmättat kring Greger och Helena, ett sorgset skimmer som vi anade bakom deras glada skratt.
Jag stängde av teven när en gigantisk ryggrad från en val fyllde upp rutan. Klockan var alldeles för mycket. Jag hade börjat vända på dygnet igen. En tjugo meter lång ryggrad. Ställde väckarklockan på nio och beslutade mig för att komma i ordning.
”Bra att du ringer, sa Greger. Jag pratade precis med Eva-Marie. Hon vart helt chockad. Inte för att hon kände Helena så väl. Inte som jag”.
Jag kände mig också smått chockad. Inte trodde man väl att folk som man växt upp med skulle gå och dö, bara knall och fall. Man trodde att livet skulle lunka på ungefär som vanligt, möjligtvis en livshotande sjukdom eller en vårdnadstvist. Men mord? Det måste vara ödesgudinnorna som låg bakom, de gamla haggorna.
”Han sköt henne, sa Greger. Rakt i huvet och sen sköt han sig själv”.
Jag försökte se Helenas man framför mig, Ian hette han. Men lyckades inte, hans ansikte blev bara ett tomt blurr. Vi pratade en stund, jag och Greger, om när vi bodde i Skellefteå och hur hopplös den stan var. Han berättade om en vinternatt när han hade stått uppe på Vitbergets topp och bara skrikit rakt ut, i den vita tomheten.
Det där sista sa han förstås inte, det var det jag som tänkte. Jag hade börjat tänka alldeles för mycket på sistone. All tomhet som jag hade omkring mig behövde fyllas ut, så jag hade börjat fantisera.
Vi bestämde att jag skulle komma hem till Greger på en drink för att prata gamla minnen.
”Jag har två balkonger, sa han. Det är en liten bostadsrätt, men jag har två balkonger”.
”Jaha”, sa jag och tog adressen. Det var på söder. Det var där man skulle bo numera. Jag la på luren, plockade upp en bok ur högen och satte på en skiva med Tori Amos. Jag hade alltid varit svag för kvinnor som sjöng och spelade piano.

Steg på röda linjen mot Norsborg. Greger bodde vid Hornstulls strand, en av de hetaste adresserna i stan. Jag hade inte hunnit sitta många minuter förrän en kille kom och satte sig mitt emot. Han luktade konstigt som något som höll på att ruttna inifrån. Jag tittade ut genom fönstret och iakttog hans spegelbild. Kom ihåg hur Janne brukade säga: ”Du drar till dig de mest sjuka typer. Finns det ett pucko på en mils avstånd letar han säkert rätt på dig.”
”Har du sett den här”? Killen höll upp en vit tändare. Jag tittade närmare. Tändaren hade en kartbild av en ö, Corfu.
”Ser du inte?, sa han otåligt. Ser du inte, att det är en krympling som skriker?”
Tåget stannade vid Hornstull och jag klev av. Genom tågfönstret såg jag killens gapande mun och vagnen försvann bort.
Jag ringde på och Greger öppnade genast, som om han stått och väntat bakom dörren. Han var sig lik, förutom att leendet blivit något stelare såg han lika bra ut som han alltid hade gjort. Greger slog ut med armen och välkomnade mig in. Jag gick genom en lång, brun hall.
”Herregud”, tänkte jag. Som att vandra genom någons rövhål.
Lägenheten andades åttiotal. En pelare med en artdecofigur stod i hörnet och en gammal biografskylt lyste i neon på väggen. Greger svassade omkring och visade mig in i köket där drinken visade sig vara en tetra vitt vin. Jag hällde upp ett fullt glas och vi satte oss ute på balkongen.
”Den andra balkongen i köket använder jag inte. Det är här jag brukar sitta”. Greger såg stolt ut och jag nickade bekräftande. Jag var glad över att få sitta ute i friska luften. Det var något beklämmande över den halvdunkla lägenheten där tiden verkade ha stannat ungefär kring nittonhundraåttiotre. När som helst väntade jag mig att få höra Spandau Ballet eller Frankie goes to Hollywood sjunga sin
”Relax”, men Greger satte på en soft jazzskiva.
”Helena skrev flera brev till mig, sa han. Från Kanada. Vem kunde tro att hon skulle sluta som hemmafru i Toronto”. Greger skrattade ett glädjelöst skratt.
”Varsågod, ta lite morötter och dipp”. Han sträckte fram ett fat med grönsaker skurna i symmetriska stavar. Jag tog en gurkstav och doppade den i en vit smet.
”Hon borde ha blivit filmstjärna, sa han. Istället satt hon och ugglade i ett hus i Toronto”. Han fnös.
”Fast hon blev Miss Tropicana, sa jag. Det kommer jag ihåg”
Måste ha varit nittonhundraåttiofem. Jag gick på Komvux och efter lektionen stod jag inne på Pressbyrån och bläddrade i amerikanska Elle. Och där var Helena, som Miss Tropicana. Sololjan glänste på den solbrända huden, hon lutade sig tillbaka mot en palm i sin trekantsbikini i leopard. Jag var förbluffad och lite imponerad, det måste erkännas.
”Hon var så vacker, sa Greger. Vi var ju inte ihop direkt, men ibland undrar jag hur det skulle ha varit. Han fick ett drömskt uttryck i ögonen.
Den här gången dippade jag en morotsstav. Undrade om Greger hade blivit vegetarian, eller om han bara hade taskigt med pengar. När jag tittade närmare såg han faktiskt väldigt smal ut och byxorna fransade sig nere vid slagen. Greger reste sig, gick in i rummet och kom tillbaka med ett fotoalbum. Där fanns kort på mig och Janne när vi åkte rullskridskor, och Helena som såg ut att dansa en slags krigsdans på en parkeringsplats i pannband och håret flygande.
En ödslighet runt om oss och någonstans skulle den explodera.
”Och så blev hon Miss Tropicana, sa jag. Fast hon egentligen var en krigare”.
”Ja, hon var hård Helena, sa Greger. Farsan hennes brukade jaga henne och brorsan med yxa , när han var packad. Och vet du vad hon sa om det?”
”Nä”.
”Det är bra med aga”. Greger skrattade smått hysteriskt och skakade på huvudet.

Själv hade jag också gjort en avstickare till Karibien på åttiotalet. Det var dit man skulle åka då och jag gjorde väl ungefär som alla andra. Individualismens tidevarv hade börjat, men egentligen var det bara ett spel för gallerierna. Man lullade på i samma hjulspår som ens familj och vänner redan rullat upp, skulle man bryta sig ur från den redan lagda rutten kunde man få betala dyrt.
Första dagen jag hade landat på Barbados gick jag en promenad för att kolla läget. Det var plågsamt hett och kläderna klibbade på kroppen. Jag vandrade gatan ner från mitt oansenliga pensionat och i var och vartannat gathörn hängde rastmän. De rökte, gungade till någon reaggelåt eller stod bara och stirrade, och när jag passerade hördes ett : ”Pssst”.
På andra sidan gatan gick en lång rasta med dreadlocksen instoppade i en skrikigt mönstrad mössa.
”Whitie, whitie”, skrek han. ”Kom hit, jag har något att visa dig”, sa han och gav till ett högt kacklande skratt.
Jag skyndade på stegen, kände mig nervös. Det började regna och snart vräkte det ner, det var ett tropiskt skyfall och jag hade aldrig varit med om något liknande. Mina espandrillos svällde av vätan och snart stod jag och balanserade på två mindre höbalar. Genomvåt och smått förödmjukad klafsade jag tillbaka mot pensionatet på mina höbalar, bakom mig hördes ett högt, kacklande skratt.
Jag hade snabbt blivit vän med Anna och Pia som bodde i rummet intill. Vi satt i pensionatets minimala kök om kvällarna och drack jamaikansk rom blandad med Pepsicola och lyssnade på Yellowman.
”Är det han som är albino”?”, frågade jag.
”Ja”, sa Pia. Han ser läskig ut, håret är knallgult och han är skär och fläckig i ansiktet”.
Det var mycket snack om hur bra Yellowman var, men jag föredrog Gregory Isaacs smäktande reagge. Det kunde inte hjälpas. Jag hade alltid varit blöthjärtad.
Anna och Pia var från Göteborg. Anna sa inte så mycket, utan överlät scenen till Pia som pratade desto mer. Pia hade en rå humor som jag gillade. Hon var mullig och rejält storbystad, kunde omöjligen hitta en bikinibehå som passade och fick bada i tshirt. Den manliga delen av lokalbefolkningen spärrade upp ögonen när hon steg upp ur vågorna. Varje dag var en kamp mot dessa strandraggare som bjöd ut sina flätade armband, halsband, klockor: ”International style, I tell you man”, med en aldrig sinande smeksam aggressivitet.
Det var Pia som berättade om Helena. Hon hade hört rykten om en lång, blond tjej som höll till på hotellen kring Holiday Inn. Jag såg aldrig Helena under min semester på ön, bara hörde snacket om blondinen som blivit portad från hotellområdet och som hade börjat slåss med säkerhetsvakterna.
Tänkte att det inte angick mig, hon gjorde väl det hon måste göra. Drev det så långt som hon var tvungen till.

Jag fortsatte att bläddra i albumet och fick se Greger i högt skurna badbyxor på en badstrand. Brevid honom stod en kille med ljust, fluffigt hår som påminde om en av medlemmarna i pojkbandet Duran Duran.
”Det var när jag jobbade på hårsalong i Sydney”, sa Greger. Sista fotot visade en allvarlig mörk man i trettioårsåldern med ett forskande uttryck i ögonen.
”Tandläkarn jag bodde ihop med på Lidingö. Vi hade hus och allt”. Greger tog ifrån mig fotoalbumet och stängde det. ”Jag slutade ta kort på nittiotalet”, sa han. ”Och nu när jag går ut på krogen stryker jag mest kring väggarna”. Han log skevt.
Det hade blivit sent och luften var märkbart kyligare. Jag började göra mig beredd för refrängen, men Greger verkade ovillig att släppa iväg mig.
”Ta mera vin”, trugade han.
Under kvällens lopp hade jag lagt märke till att Greger ofta var på toaletten och jag hörde honom harkla sig och spola flera gånger i kranen där inne. Jag tittade mig omkring i rummet. Ena väggen hade någon börjat på att måla men tydligen kommit på andra tankar. Flera kartonger stod inklämda brevid soffan, en tavelram stack ut, armen på en skyltdocka.
Greger kom ut från toaletten och jag hasplade ur mig en ursäkt om att jag måste hem och lägga mig tidigt. Jag vandrade genom den långa, bruna hallen igen och Greger följde mig till dörren. När jag la handen på dörrhandtaget sa han:
”Jag träffade Helena en gång för några år sen. Av en slump, på flygplatsen. Men det var inte hon. Hon kutade med ryggen, hade en noppig tröja och ett par sjaviga jeans. Först låtsades hon inte se mig, men jag sprang efter och ropade: ” Helena, Helena, Madonna Mia!”. Då vände hon sig om och fnittrade, och precis när hon vände sig om såg jag en glimt av henne, Helena av Troja.”
Greger såg trött ut och liksom omsluten av ett grått sken. Han nickade adjö och stängde dörren om sig.

På natten drömde jag om Helena. Hon hade ett band av stjärnor runt hjässan och var på väg upp mot Vitbergets topp. När jag vaknade tänkte jag återigen på att jag borde skriva en roman och medan jag tänkte på det kokade jag upp ett paket nudlar, den heta smaken av kimchi fick mig att vakna till. Jag åt mina nudlar och tittade ut genom fönstret, moln nästan genomskinliga flöt omkring i himlen och en flock skator lyfte ur ett träd. Nu var jag klarvaken.