Han hette Per-Olov. Jag kallade honom Pålle. Mammas nya karl. Inte för att han var lik en häst.
Utan bara för att.. ja, jag vet inte. Det bara blev så. Ni vet som det kan bli. Det är inte alltid man kan styra saker och ting.
Pålle var jägare och brukade vara ute i skogen med sin hund Gnista, fast han sköt aldrig.
Han tordes inte. Utom en gång.
Morsan och Pålle pratade knappt. Han satt vid köksbordet och slängde i sig middagsmaten med ett paket John Silver i bröstfickan på sin röda t-shirt. Ärmarna var alltid uppkavlade som på James Dean. Sen gick han och la sig, med armen över ansiktet. Det var migrän igen och morsan satt och stirrade in i den ilgröna medaljongtapeten, stirrade tomt framför sig, tills hon fick syn på mig som satt mitt emot och fräste att; ”Det var mitt fel att P-O var på dåligt humör, för jag hade stoppat nån skit i hans mjölk. Så nu blev det ingen fest i kväll. Nu fick hon vara hemma igen.”
Hon slamrade med disken, gick av och an i köket och jag gick in i mitt rum och stängde dörren, blundade och såg små prinsessor spring runt, runt i en ring.
Med andra ord. Allt var som vanligt.
Gnista var en snäll hamiltonstövare med stora, bruna ögon. Inte alls lämpad som jakthund. Hennes tassar var för känsliga. Varje gång Pålle hade haft henne med sig i skogen blödde hon om tassarna när de kom hem.
Hon var en stor besvikelse. Ingen riktig jakthund.
Men jag älskade Gnista och hennes ögon som jämt höll på att svämma över. Nätter jag inte kunde sova för midnattssolen la jag mig under vardagsrumsbordet med dubbla lager filtar över. Vi tryckte oss tätt ihop jag och Gnista, och hennes ögon blänkte som tjärnvatten. Inget kunde ta oss .
För midnattssolen kan vara skoningslös. Helt enkelt för jävlig.
Om Pålle inte orkade gå ut med Gnista, kom hans gamla morsa och gick ut med henne. I djupsnön låg GammElsa som en rem efter hunden. Skinnmössa behövdes inte. Hon hade helperuk och den räckte bra, fast det var tretti minusgrader ute. Sen tog Elsa sparken hem igen. Hon bodde nere på stan och det var utför hela vägen.
Pålle jobbade som svetsare på Rönnskärsverken, men var ofta sjuk. Låg nedbäddad, med armen över ansiktet. Om kvällarna stod han i badrummet med en pincett, och petade och petade. När han svetsade flög järnfilsspån omkring och fastnade i huden på honom. Små, grå prickar borrade sig fast i ansiktet. ”Dom hade märkt han för evigt”, sa han.
Pålle tyckte om svensktoppsmusik och sjöng med när vi åkte bil:
”Vackra Margareta, hur ska jag veta om du äälskar mig?
Morsan som egentligen gillade Elton John bara log, fast hon var bilrädd, nu låg han i alla fall inte kvar i soffan. Morsan jobbade på Sjukkassan och hotade ibland med att anmäla Pålle för Kontrollanterna. Då kunde sjukpenningen dras in och då fick han gå till det Sociala.
Morsan hade alltid haft problem med karlarna.
”Dom har förstört mitt liv”, sa hon.
Pålle var inte alls lik sin äldre syster Gertrud, som var lång och knotig och hade löständer i överkäken. Han hade kulmage och var rätt kort, kortare än morsan som folk tyckte såg ut som Greta Garbo, i varje fall med smink på. När hon hade lagt sitt ansikte på morgonen skred hon ut genom dörren mot Sjukkassan som den Gudomliga.
”Gertrud var utan karl”, sa morsan och tände en Minden. För att lugna nerverna.
Gertrud tyckte om att sy dockkläder på sin fritid. Jag hade en rödhårig barbiedocka som hette Stacy och Gertrud sydde en hel garderob åt henne, fast jag nästan var för gammal för att bry mig om dockor.
När Gnista inte lydde slog Pålle henne med kopplet och då skrek jag.
Jag skrek när jag fyllde tolv. Födelsedagstårtan stod framdukad och Pålles släktingar satt uppsträckta som fiskpinnar, medan kopplet ven och hon tjöt. Sen slickade Gnista hans hand och tårtan skars upp. Gertrud hade med sig nya barbiekläder till mig. Hon log med hela sin tandgård mot mig och jag tackade så mycket.
Pålles äldsta brorsa Erik försökte som vanligt ha ner mig i sitt knä. Han nöp mig i midjan och sa:
”Tål du inte lite skämt va?”
Eriks enda son Stig-Ola var sjutton år och behövde hjälp på toaletten. Han gick omkring och lät hela tiden, det var ett slags visslande, kluckade läte. En låg ton betydde: ledsen, oroad. Tonen blev högre ju gladare och mera uppspelt han blev. Det glänste av spott på hans haka. Stig-Ola hängde efter mig hela tiden, satt och stirrade på mig och visslade och kluckade, slafsade i sig tårta.
Man fick passa sig så man inte blev nedstänkt.
Vissa kvällar när Pålle inte hade ont i huvudet, tog han och morsan bilen och åkte ut i skogen. Han körde in på en avlägsen skogsväg och de satt tysta i timmar och spanade efter harar. Skogen blänkte i det svaga skenet från billyktorna. Tall och gran, tall och gran. De hade med sig kaffetermos och Pålle spelade Sten & Stanleys på låg volym. Då såg morsan ut som hon vunnit på lotteri när de kom hem, och det tog lång tid innan hon nämnde Kontrollanterna igen.
Om de var ute på en riktigt lång skogstur brukade jag sitta på huk och spana ut i mörkret genom köksfönstret. De hade kanske råkat ut för en olycka. En älg hade kommit springande mitt i vägen och Pålle som sjöng med i ”Sköna Margareta”, hann inte svänga undan. De blev mosade och jag skulle ta min kappsäck med guldmynt och sticka till Karibien.
Men de kom hem från skogen igen och allt fortsatte som vanligt.

En dag på hösten låg det en hare på balkongen. Den var flådd och låg med slutna ögon i en plastpåse.
”Varför ligger det en hare på balkongen?” frågade jag morsan som stod i köket och tände en mentolcigarett med huvudet fullt av elektriska hårrullar.
”P-O har skjutit den. Och jag tänker inte ta hand om den. Den får han tillaga själv!”
Jag gjorde det till en vana att besöka haren. Det blev kallare och frosten kom. Jag satt och höll i plastpåsen med tumvantarna och tittade på haren. Den blundade och var stel. Jag undrade vad som fanns bakom de slutna ögonen. Drömde den om skogen, och om allt fint som finns där, de spröda delikata granskotten, den mjuka mossan, laven? Om jag värmde den tillräckligt skulle den kanske slå upp ögonen och vi skulle hoppa över balkongen tillsammans.
Ibland kom brottstycken av ord och en liten, torr hostning. Jag antar att den saknade sin päls och att den hade blivit förkyld.
Pålle och morsan ville inte prata om haren. Dom låtsades som om haren inte existerade. Jag försökte föra den på tal genom att inflika:
”Harstek är det gott? Eller
”Bättre med en hare i skogen än två på balkongen?”
Det enda som hände var att morsan gav mig en varnande blick. Och så var det med det.
Hon fortsatte sin malande om Sjukkassan. Hennes chef Birgit som inte kunde säja Ja eller Nej.
”Säj Ja eller Nej Birgit! Ja eller Nej!”
Det var en lång vinter och en dag när jag skulle titta till haren låg den inte där den brukade. Jag hoppades att den skulle dyka upp igen, gjorde regelbundna besök på balkongen, men haren förblev försvunnen. Ibland tyckte jag att jag kände dess närvaro, som om den stod och vädrade på tröskeln bakom mig, viskade ett ”ge-dig-av” och trummade med bakbenen. Men när jag vände mig om, var det ingen där.
Annars var allt som vanligt. Pålle låg i soffan med armen över ansiktet, hade ont i huvudet och fick inte störas. Morsan muttrade om Kontrollanterna som skulle komma och då skulle han få se.
Då skulle alla få se.
På sommaren hade vi köpt husvagn och skulle på husvagnssemester. Det var morsan som köpt husvagnen, hon fick försörja alla karlar som inte kunde sköta pengar.
Vi kom till Sundsvall och campade med Erik och hans familj. Jag fyllde tretton och fick gå på kinarestaurang för första gången. Pålle låg nedbäddad i husvagnen. Varje morgon klockan sju stod Stig-Ola utanför vår husvagn och visslade och kluckade för att jag skulle komma ut och leka. Han gick mig i hälarna och stod utanför toaletten och väntade. Jag gjorde ett streck på toalettväggen för varje dag som gick. När vi spelade boll och jag sprang för att ta bollen skrek Erik:
”Va springer du så där för? Som en tjej”.
Sen klappade han mig i stjärten. Stig-Ola stod och hoppade upp och ner, visslade och kluckade. Om och om igen.
Eriks fru Eivor tyckte att jag betedde mig okänsligt mot Stig-Ola. Han kunde ju inte rå för att han var handikappad, hennes röst skalv. Den stora kroppen rymdes knappt på soffan. Hon åt oavbrutet medan hon talade, fingrarna plockade som små, ivriga larver bland småkakorna på fatet. Eivor arbetade också på Sjukkassan. Hon hade hand om Bostadsbidraget.
Morsan hade också ofta ont i huvudet, speciellt innan utbetalningsdagarna. Folk kunde bli våldsamma, om de inte fick sina pengar i tid. Då tog hon en treo på morgonen.


När jag var liten brukade jag stå och se på när hon fyllde glaset med vatten, stoppade i tabletten som sjönk till botten och började skicka upp bubblor mot ytan. Jag lyssnade till bruset av bubblorna, de kittlade mig på näsan när de sprack.
Sen drack hon upp allt i ett svep, som en trolldryck.
Efter det var det dags för ett ansikte. Hon målade smala, höga ögonbryn som Greta Garbo, markerade amorbågarna och pudrade. De långa ögonfransarna klistrade man på, eyelinern fick man inte glömma.
Pålle hade hotat skjuta sig om morsan lämnade honom. Hon som var så vacker och hade haft så många karlar var väl inte rädd om honom. Han som knappt sa flasklock i sällskap. Men morsan släpade iväg honom till Familjerådgivningen för att de skulle tala ut. Där sa han ingenting heller, bara satt och rullade en John Silver, att röka när de kom ut.
Pålle såg väldigt stolt ut när han kom hem med älgkött som han fått från jaktlaget.
”Nu skulle vi äta riktig mat, vilt”. Morsan fick ställa sig vid spisen och göra älgstek.
”Det var annat än käringmaten vi brukade äta”, sa han och blinkade till mig.
Gnista viftade på svansen. Hon hade uppfört sig väl. Som en riktig jakthund. Hon slickade den blodiga trampdynan. Han klappade henne. Allt var så bra. Nu skulle vi få riktigt kött.
Efter maten gick han och la sig framför teven. Det var han som bestämde över kanalerna och i kväll var det TV1. Han låg i den stora tresittssoffan och jag och morsan fick dela på den lilla. Där satt vi och tittade in i rutan. Pålle tyckte om program med djur i, och helst såna som fanns i skogen.

Jag hade fortfarande problem med midnattssolen och vred mig i sängen om nätterna. Prövade med en bindel över ögonen, men ljuset trängde igenom och jag gick tillbaka till att ligga under bordet i vardagsrummet. Jag låg i mitt mörka bo, åt chokladbiskvier och lyssnade till Pålles snarkande som kom från sovrummet. Gnista hade inte längre tillåtelse att sova hos mig. Hon var en jakthund och inte en sällskapshund och hon skulle lyda husse. Jag hoppades att Kontrollanterna skulle komma snart och blåsa i basunerna.
Morsan och Pålle hade slutat åka ut i skogen för att titta på harar och hon blev allt surare. Jag tänkte ibland på haren och att den var det enda djur som Pålle hade skjutit.
Morsan skällde på Eivor som hade lurat på henne P-O som inte var klok. Det var Eivor som hade sett till att de träffades.
”Tänk att man bara ska träffa karlar som inte har en luskrona”, sa morsan.
Men på kvällen gjorde hon som vanligt i ordning två smörgåsar med köttpålägg åt honom.
”P-O”, lockade hon, med smeksam röst och ställde fram fatet med smörgåsarna brevid honom i sängen så att han inte skulle behöva sträcka sig.
En dag var Gnista borta och Pålle hade en ny hamiltonstövare som hette Rita.
”Jag fick ta na till vetrinärn”, sa han. ”Hon hade så dåliga tassar” Gick inte ha na i jakten.”
Rita hade bra tassar, men annars var hon i allt en sämre version av Gnista. Hennes ögon svämmade inte över, när man tittade in i dem på nätterna. De var hårda, svarta stenar och om man gjorde en häftig rörelse hoppade hon till och visade tänderna.
”Hunden har fått nervsjukan”, sa morsan.
Nä, det blev aldrig detsamma som med Gnista.

Gertrud behövde muntras upp och det var bestämt att jag skulle hälsa på henne.
”Gertrud har råkat ut för en karl”, sa morsan och sänkte rösten i telefonen.
Det var ute över hela stan, en helbrägdagörare, en svindlare. Det stod i Norra Västerbotten hur han hade lurat en hel massa ensamma kvinnor.
Gertrud hade i hemlighet besökt mannen och vid varje besök gett honom en gåva. Beloppet var valfritt. Nog hade hon tyckt det var lite konstigt, när han vid hennes tredje besök klämde henne på nederdelen av buken och påstod att livmodern låg på sned.
”Men det skulle man kunna rätta till. Det hade han gjort på flera. Om hon bara höll sig lugn och höll isär bena”.
Gertruds lägenhet var liten och instängd. Jag satt i pinnsoffan och doppade torra bullar i hallonsaften. Gertrud hade blivit mager och liksom gul i ansiktet. Den blommiga klänningen hängde på henne och hon sörplade kaffet när hon drack, näsan försvann långt ner i koppen. Ovanför spisen hängde en bild av Frälsaren.
Förr om åren hade jag brukat följa med Gertrud till kyrkan. Hon ville alltid sitta längst fram och sjöng med i psalmerna med sin darriga röst som ofta sprack i de högsta tonerna. Jag tittade på Frälsaren där framme vid altaret och undrade om dom inte skulle plocka ner honom snart.
Han borde väl ha hängt färdigt.
Gertrud hade sytt nya barbiedockkläder i senaste modet. Jag skruvade på mig, men kunde inte säga nej. Fick med mig en påse hem. Illamåendet följde mig hela vägen. Dockkläderna stoppade jag längst in i garderoben.
Sen fick Gertrud cancer i underlivet .Hon sa: Det var Domen”.
Pålle vägrade diskutera Gertruds olycka med helbrägdagöraren. Jaktsäsongen var på gång och han hade köpt en ny älgstudsare med kikarsikte.
”Slutdiskuterat.” Han reste sig från bordet.
”Så där går det när kvinnor går in för det religiösa.”
Gertrud hade alltid varit lättledd, redan som barn. Gick iväg med vem som helst.
”Ja, sa morsan. En del av oss får ta kärlek där vi kan få den”. Hon snörpte på munnen.
”Är det inte dags snart att byta ut den här tapeten?”
Pålle pekade mot de gröna medaljongerna som ormade sig på köksväggen..
”Man blir ju rent åksjuk”.
Han skar sig en bit till ur korvringen och gick och la sig framför teven. En uggla hoade från reprisen av Naturens värld.
Morsan hade mycket att göra på Sjukkassan. Det var omorganiseringar och Birgit åstadkom ingenting. Absolut ingenting. Och snart var det dags för utbetalningarna.

En vinterkväll tittade jag som vanligt ut genom mitt sovrumsfönster på baksidan av huset. Jag brukade stå och titta rakt ut i luften och liksom bara tona bort. Himlen var becksvart, snön gnistrade, tevemasten blixtrade uppifrån Vitberget, gungorna på lekplatsen var stilla och tomma.
Det var ödsligt som i en sciencefictionberättelse, innan moderskeppet landar och alla babyaliens
väller ut genom den öppnade porten med sina bleka, små kroppar och ropar.
Men vad är det de ropar?
I snödrivan nedanför mitt fönster låg en älg och vände sitt huvud med den stora taggiga kronan mot mig. Jag tänkte att det måste vara haren som kommit tillbaka, men nu hade den växt och blivit en älg.
Varje kväll innan sängdags stod jag i fönstret och såg på älgen som låg i snön medan skogen klättrade på berget bakom och masten sprakade i stjärnhimlen högt ovanför.
Jag berättade inte om den för någon.
Och jag kände mig lugn. Jag kände mig faktiskt fullständigt lugn.