Emil satt i sitt rum och gjorde läxorna när det knackade på ytterdörren. Han hörde sin mamma gå och öppna den. Det gick några sekunder. Sedan ropade hon på honom.
- Emil, du har besök!
Emil lade ifrån sig pennan och gick ner i hallen. Hans mamma hade återgått till att diska. Han såg att det var Anthony som stod i dörröppningen. Han såg bekymrad ut. Emil kände hur det vände sig i magen. Han kände igen blicken. Något fruktansvärt hade hänt. Han kom att tänka på Alexandra och brevet. Säg inte att... Anthony tittade på honom. Jo. Hon hade blivit biten.
- Kan jag komma in? sa Anthony.
- Visst, självklart, sa Emil tankspritt.
De gick upp för trappan in till Emils rum. Anthony satte sig på Emils säng och Emil stängde dörren. Sedan satte han sig på skrivbordsstolen och vände den så att han satt mitt emot Anthony. Det blev en lång tystnad. Emil visste inte vad han skulle säga. Det verkade inte Anthony heller. Men till slut bröt han tystnaden.
- Jag kom för sent.
Emil kände sig som en mördare. Han hade sagt åt henne att gå till den där byggnaden för tidigt. Han hade sänt henne i döden. Han stirrade rakt framför sig. Anthony viftade med handen framför hans ansikte och sa:
- Lever du?
- Jag är en mördare, sa Emil med död röst och fortsatte att stirra rakt fram.
Anthony sänkte blicken till sina fötter. Det blev en minuts tystnad. Sedan sa Anthony:
- Vi kan fortfarande rädda henne.
- Emil slet sig ur sina tankar och stirrade på honom.
- Va?
- Vi kan fortfarande rädda Alexandra.
Emil stirrade på sin kompis som om han var galen. Rädda henne? Nu? Men... Hon hade ju redan blivit biten. Anthony tog upp ett långt, brunt hårstrå ur fickan och visade för Emil.
- Din idé om ett serum kan funka.
Emil visste inte riktigt vad han skulle tro. Först trodde han att Anthony hade blivit galen av sorg. Men sedan kom han på det. Den hemliga ingrediensen som hittills hade varit en gåta för honom. Sakta spreds ett upprymt leende över hans ansikte.
- Tror du att det funkar? sa han ivrigt.
Nu log också Anthony.
- Absolut.