De tre vännerna sade inte så mycket när de gick längs vägen ner mot Talvatis. Emil visste att planen inte var så säker och om de skulle misslyckas fanns det inte mycket de kunde göra. Då skulle deras liv ligga i Alexandras händer och hon skulle inte heller kunna göra så mycket. Emil var spänd. Han visste att Anthony var där ute och att han inte skulle bry sig om deras vänskap när han anföll.
När de kom till slutat av Talvatisgatan sade de hejdå till Alexandra och begav sig in mot skogen. Väl framme vid de första träden stannade Emil och Sofia och tittade på varandra. Emil såg in i Sofias kastanjebruna ögon och kände plötsligt en stark tillgivenhet för henne. Hon hade räddat dem ur knipan flera gånger och aldrig gett upp. Hon hade dessutom räddat hans eget liv när han hade blivit biten av vampyren på Gamla Sågområdet. Och nu var de på väg in i skogen för att möta en ny fara. Ett nytt monster. Han ville säga något för att försäkra henne om att han inte skulle ge upp och att hon inte skulle vara rädd, men han kunde inte få fram orden. Han visste inte vad han skulle säga. Till slut sade han bara:
- Nu gör vi det här.
Sofia nickade, och så gick de in i skogen.




*




- Anthony, vart ska du?
- Ut.
- Men klockan är över halv tio och du ska ju till skolan imorgon!
- Jag måste.
Anthonys mamma lade huvudet på sned och granskade sin son. Anthony sade ingenting. Han stirrade tillbaks in i sin mammas ögon och önskade att hon kunde skynda sig. Han kände hur fullmånen kröp närmare över himlen. Hur visste han inte. Allt han visste var att han måste skynda sig om han ville hinna in i skogen innan han dödade någon. Hans mamma suckade.
- Okej då. Men var inte ute för länge.
Anthony nickade, öppnade dörren och gick ut. Innan han stängde dörren vände han sig om och sade:
- Jag älskar dig, mamma.
Sedan gick han ut på gatan och gav sig av mot Talvatis.