De följande tre dagarna ägnade sig Emil och Anthony åt att försöka blanda ihop serumet som med lite tur skulle kalla tillbaka Alexandra från sin levande död. Anthony skolkade från skolan och Emil sade till sin mamma att han var sjuk, vilket betydde att Anthony var tvungen att smyga in genom fönstret och gömma sig varje gång hon kom in för att titta till honom. Det var väldigt bökigt, men enligt dem var det värt det. Men när de hade varit borta från skolan i tre dagar började emellertid deras lärare undra varför inte Anthony var i skolan. Matteläraren ringde till slut hem till hans föräldrar. Anthony hade precis kommit hem från Emils hus när det ringde. Hans mamma svarade i telefonen. Anthony frös till när han hörde lärarens röst i luren. Han hörde hur han nämnde hans namn och hans mamma tittade på honom. "Nu är det kört", tänkte han. Hans mamma lade på luren och tittade argt på honom.
- Så, du har skolkat de senaste tre dagarna? sa hon och spände blicken i honom.
Han kom inte på något att säga till sitt försvar. Han kunde ju inte direkt säga: "Jo, men det är okej, Alexandra har blivit en vampyr och jag och Emil håller på med ett serum som ska rädda henne". Det var topphemligt och hon skulle ändå inte tro honom. Så det blev husarrest i en månad för honom. När han inte kom nästa dag blev Emil förvirrad. Han ringde till Anthony.
- Hallå?
- Hej, det är Emil.
- Hej.
- Varför kom du inte idag?
- Mamma upptäckte mig, jag fick utegångsförbud i en månad.
- Ojdå.
- Mm...
- Men hur ska vi då kunna färdigställa serumet?
- Öh... Färdigställa?
Emil suckade. Anthony var fortfarande lite dålig på svenska.
- Make it ready, förklarade han för honom.
- Åh, okej, men vi får hålla kontakten via telefon. Det kan hon inte förbjuda.
- Okej.
- Hejdå.
- Hej.
Alexandras föräldrar hade också märkt att något var fel när hon inte kom hem efter skolan dagen som hon hade gått till den där övergivna byggnaden. Först trodde de att hon hade gått till någon kompis men hon kom inte hem på hela kvällen. Dagen därpå ringde de till skolan och frågade om hon hade kommit dit. Men det hade hon inte. Så till slut hade polisen blivit inblandad. De sökte överallt efter Alexandra men hittade henne aldrig. Hennes lärare hade informerat klassen om att hon var försvunnen och undrat om de kände till något om det. För ett ögonblick hade det sett ut som om Anthony tänkte säga något men sedan ändrade han sig. Sofia lade märke till det. Hon började fundera om han visste något som inte de visste. På lunchrasten bestämde hon sig för att fråga honom om det. På lunchen såg hon att han satt med sina vänner i matsalen. Hon satte sig vid ett bord nära honom. Efter en kvart började hans vänner resa sig upp men han hade inte ätit färdit, så han stannade kvar medan hans vänner började gå tillbaka till skolan. Nu hade Sofia sin chans. Hon gick bort med brickan och gick fram till bordet där Anthony satt. Han tittade frågande på henne.
- Du vet något om Alexandras försvinnande som inte de andra vet, eller hur? sa hon.
Anthony såg fundersam ut. Sofia gav honom lite tid att tänka. Till slut sade han:
- Det är inte ditt problem.
- Det är väl klart att det är mitt problem om min bästa vän är försvunnen! sade hon förnärmat.
- Det är inte meningen att någon ska veta, sa Anthony och tittade ner i bordet.
Sofia funderade en liten stund. Hon hade en gissning, men det var högst osannolikt. Hon tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade. Sedan viskade hon:
- Har det någonting att göra med vampyren i den gamla lagerbyggnaden på Gamla sågområdet?