Det fanns en gång då jag lyssnade på alla
då deras ord berörde mig.
Men mannen på parkbänken fick mig förstå allvaret i att lyssna
allvaret i att lyssna på någons histora.
Han berättade om 20 år av droger
om hur han förändrat världen likt superman.
Han kunde se färg på svart papper.
Historien fångade mina tårar i tunt vävda trådar.
Styrde hela mig likt en marionett för jag var fast.
Hans ord om hur han kastat snöbollar på tanter som barn.
Hur han gång efter gång satt ensam och fyllde sin ensamhet med alkohol
Hur han uppfostrat barn som sedan uppfostrat honom.
Han var ju bara 40 år, fortfarande ung och dum.
Barnen fick ta hand om hans spyor,
svälja hans lögner.
När dom inte gjorde rätt så fick dom slag.
Tillhyggen var ett måste då nävarna var sönderbrända av cigaretter
Med en suck kläckte han ur sig
"Dör jag idag, föds en ny idiot imorgon"
För hur skrämmande det än lät så stämmer det.
Varje dag misshandlas barn av sin föräldrar.
Varje dag dör någon av droger.

Mannen la sig ner på gatan,
det var sent på natten och ingen bil skulle komma på länge.
Han sa att om ödet väljer, skulle det välja honom.
För en sekund trodde jag honom,
Jag kunde se en tår rinna nerför kinden på honom.
Den var liksom... vacker
på ett annorlunda sätt.
Den drog mina trådar emot honom.
Jag la mig ner bredvid och sa ingenting.
Vi bara tittade på den nattsvarta himmelen.
Tystnaden var av den pinsamma sorten,
man ville säga något
men ingen fick fram ett ord.
Tills jag kvävt viskar
"Pappa, kom nu, vi går hem"