Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I mörkret står man ensam

Va fan har jag gjort i mitt liv
jag vill inte kolla bakåt
men ändå e de dit jag e på väg me stora kliv

Jag har jobbat så hårt på att blicka framåt
men när jag bludar e de inte så
klättrat upp men faller åter igen nedåt

De går åt energi om dagarna för att hålla ihop spacklet
o på natten tär de på själ o hjärta
ingen chans till att vila utan mardrömmar o kallsvett

Hur fort o långt jag än springer ifrån
så blir jag inte av me de förflutnas fotboja
för i mörkret så ser jag hotet i ögonnvrån




Fri vers av Jesse
Läst 278 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-12-10 16:25



Bookmark and Share


  *Camilla*
Känslan är välbekant. Mörk.
Den är inte långt bakom mig och letar efter mig än
i andra banor, i andra stunder
men man måste vända sig om
ta emot smällarna för
såren läker när
du förstår att du bara slåss mot dig själv.

vet inte vad jag ska säga.
man måste falla längst ner för att kunna ta sig upp
tyvärr så är det så men
jag tror på dig.
-Camilla
2009-12-10
  > Nästa text
< Föregående

Jesse
Jesse