Kvinnans Hud är som vattenslipad sten
Som siden i solsken
Som dunbolster efter kriget

Kvinnans Hår är som en pulserande bergsåder av guld
Som en klar fjällbäck av smältvatten från glaciären
Som spindeltrådar i morgondaggen

Kvinnans Fingrar är som nyutslagna blomkvistar
Som det yrvakna, sträckande vårgräset
Som bomullskedjor som griper ditt hjärta

Jag kände henne bara ett hjärtslag
Men det var ett hjärtslag då mitt hjärta inte slog

Kvinnans Hals är ett monument över skönheten
Ett befästningsverk av bomull
Ett torn av silkeskött

Kvinnans rygg är en konstnärsduk spänd över glas
En sluttande bergsväg emot den grönskande dalen
Ett fårat blad överst i trädets krona

När en kvinna är trött, när hon vaknar, när hon somnar
Är hennes kropp ett fönster in emot hennes själ
Då är hon som vackrast

Kvinnans Ansikte är likt en kristallvattenpöl
Likt en genomskinlig spegel
Likt en tusenords bild.

När Kvinnan ler, kan man genom ett nyputsat fönster se
Hennes själ,
Som en rosenrabatt,
Doftar av livet, färgas av solen, prasslar i vinden
Kärleken själv, det är hennes själ

I Kvinnans kropp