Hennes jultomte är gammal. Han är böjd och halt, och ramlar nästan alltid ner i stolen. Men han kommer troget varje år och delar ut gåvor.

Flickan trodde länge att det var en riktig tomte. Och att det skulle vara farfar, som storebror avslöjade, förnekades bestämt. Det var inte möjligt, farfar var inte alls sådan.

Men kanske var det för att storebror skrattade på ett speciellt sätt åt henne vid deras diskussioner som hon blev misstänksam trots allt.

Hon ville veta sanningen.
Var det farfar, eller var det inte det?

När hon frågade sin mamma, så sa mamma att det var farfar, men när hon frågade sin pappa, så sa han att det var tomten.

När tomten kom på kvällen studerade hon honom därför noga, men hon blev inte klokare. Kunde detta vara farfar? Det kunde det väl ändå inte?

Tomten kom och gick, men hon blev inte klokare.

Så satt hon och tittade ut genom fönstret, tomten hade gått för längesedan.

Tavlan som hon såg var underbar. Det var en frostkall, klar julafton. Bergen och skogen i fjärran var täckta med snö. Stjärnorna glimmade på den svarta natthimlen. Månen lyste klart. Snön på marken glittrade av skenet från månen och stjärnorna. Det var en sagolik julaftons kväll.

Och då såg hon honom!

Därute, där gick han, röd och vitklädd, skägg och med säcken, och han tittade på henne och vinkade med handen! Livslevande, precis som hon hade sett på alla bilder.

”Där ser du mamma”, ropade hon triumferande, ”tomten finns visst!”