Anthony verkade inte märka någonting. Alexandra smög ljudlöst fram mot honom. När hon var precis bakom honom kände hon det starkare än någonsin; den varma, aptitretande doften som nästan tog kål på henne. Hon hukade sig och samlade all sin kraft för språnget. Men precis innan hon skulle kasta sig fram och sätta tänderna i hans blottade halspulsåder frös hon till. Hon visste först inte vad som var fel, men efter några sekunder insåg hon varför hon hade tvekat. Det var ju Anthony... Hon vägde dem mot varandra; det desperata behovet av näring och den ovillkorliga kärleken till den tolvåriga pojken som bara var några meter ifrån att bli hennes föda. Det var som att försöka välja mellan kol och tumskruvar. Hennes ändrade sinnesinriktning hade kostat henne överraskningsmomentet. Anthony vände sig om och såg in i mina röda, blodtörstiga ögon. Alexandra såg rädslan i hans blick. Nej. Det var så fel. Hon skulle aldrig förlåta sig själv om hon dödade honom. Hon skulle aldrig kunna leva med sig själv. Nej. Hon kände en stark stöt i ryggen och vände sig om. Sofia hade stuckit in en enorm kanyl mellan hennes skulderblad och Alexandra kände hur den trögflytande vätskan började sprida sig i hennes nästan tomma blodådror. Hon kände ännu en stöt fara genom kroppen med kraften av en fallande lastbil. Hon sjönk ner på knä. Omgivningen började sakta suddas bort. Hon kämpade för att inte förlora medvetandet, men kände hur hon slog i det kalla stengolvet. Det sista hon uppfattade innan hon sjönk in i medvetslösheten var att hennes hjärta krängde till av serumet, som mirakulöst nog hade fungerat. Hon var på väg tillbaka.