Patricia var den som dansade bredvid karusellerna när alla andra hade gått hem. Hon var den som gick barfota i leran, men som drömde sig bort till kungliga salar. Hon var den som sjöng vaggvisor högt i skogen, men som ingen lade märke till när luften var fylld av ljus och sockervaddens aromer omgav alla.   

Hon hade varit ett barn med ballerinadrömmar, som vuxit upp bland människor som visade kärlek genom att krama.
    Hon brukade få höra sagor om hur rymden fanns i en låda under sängen och om hur lyckans undulat mötte en varg mitt i en soluppgång. Men trots alla sagor kände hon sig som tystnaden i melodin. Hon var inte som de andra i hennes familj. De andra var högljudda, deras sånger överröstade hennes nynnande.
    Som liten hade hon trivts med att inte alltid vara som de andra. Hon kände sig som ett stjärnfall i den där skokartongen under sängen. Hon visste att hon kunde lysa starkt men hon vågade inte riktigt lyfta på locket.

Det var när allt blev tyst som hon brukade ta tillfället i akt. Nu var hon inte längre ett barfotabarn, men hon valde fortfarande att gå utan skor på den fuktiga asfalten. Hon brukade viska i nattens öra att livet var en fjäril och säga att hon satt på den högra vingen. Och så brukade hon andas in den luft som någon gång tidigare i en annan tid hade varit någon annans andetag. Den tanken fick henne att lyfta blicken mot månen och leta efter det leende som hon som barn hade sett.
    Denna kväll kunde hon ana en ryckning i månens mungipa. Nattens vaggvisa skulle nog sluta med lycka ändå.

Det här var första gången som hon bodde på en fast plats i över ett år. Dessutom var hon själv. Inga akrobater att busa med och ingen elefant att hälsa på. Nu var det bara vanliga människor som hon skulle anpassa sig till. Hon kände sig som en papegoja bland tigrar. Men hon skulle allt lära sig att imitera tigerns rytande.
    Hon kunde fortfarande sakna de sommarnätter när hon var ute och smög bland alla färgglada husvagnar och spåtanten hördes från tältet bredvid. Det var ett mumlande som fortsatte i vilken stad de än kom till. Patricia tittade alltid åt vänster, men lyckades aldrig undvika att kika in när hon under rymdens ögon smög förbi. Men det enda hon såg var ett svagt rött skimmer som virvlade runt bland alla magiska formler. Så hon trippade vidare. Gömde sig bakom den gula husvagnen för att clownen inte skulle se henne och skvallra för mamma. Hon såg hur de alldeles förstora skorna närmade sig och det kändes som om hon höll alla jordens andetag inom sig. När stanken av instängda tår försvann, rusade all luft ut i världens fart. Hon gjorde samma sak. Men hennes mål var skogen. Där var hon prinsessan i fågelsången och det luktade salighet.

Patricia kunde inte hålla sig ifrån den där spåtanten. Mamma hade aldrig låtit kvinnan med de långa lila kjolar komma i närheten av henne. Men när Patricia hade fyllt vuxen och skulle ut och gå på de asfalterade vägarna, ja då ville hon få en liten glimt av vad som skulle möta henne på fjärilens vingar.
    Det var precis efter den sista föreställningen som hon bestämt sig för att låta nyfikenheten öppna locket på skokartongen som låg under sängen. Patricia hade skyndat till det blågröna tältet, så att hennes ballerina till mor inte skulle få syn på henne.
    Spåtanten hade skrattat när Patricia försiktigt hade fört skynket som täckte öppningen åt sidan.
    ”Jaså, du vågar dig hit ändå. Jag har väntat på dig.”

Trots att Patricia sedan länge hade övergett mardrömmarna om hemska förbannelser kände hon ändå obehaget kravla sig efter hennes rygg. Men hon fokuserade blicken på en katt som låg i ett hörn och spann. Det lät nästan som en av de vaggvisor som Patricia brukade nynna på.
    ”Jag… jag skulle vilja veta något om framtiden…” viskade hon.    
    ”Då har du kommit rätt”, sa kvinnan och skrockade hest. ”Var inte rädd flicka lilla, varken jag eller min glaskula bits. Så, så kom och sätt dig här framför mig.”
    När Patricia väl satt på pallen kändes det nästan hemtrevligt. Kattens melodi fick henne att nästan lyfta från lergolvet. Hon såg på medan spåtanten rörde händerna runt den kula som skulle berätta om flygturen som väntade. Fingrarna var täckta av ringar och ett svagt skallrande hördes från alla mörka armband som rörde sig över tantens handleder.
    Patricia tyckte att det inte borde ta så lång tid att öppna det där locket. Hon satt och iakttog tantens ansikte. Konstigt nog märkte hon inga rynkor, bara ett par fokuserade ögon. Plötsligt ryckte kvinnan till och såg på Patricia med en blick som hon inte kunde tolka.
    En gång hade hon sett samma blick, det var när hon som vanligt var ute i skogen och sjöng. Hon hade fått ett infall att gömma sig bakom ett träd och bara någon minut senare såg hon hur ett rådjur närmade sig. Aldrig förr hade Patricia varit så nära. Hon hade väntat tills djuret bara var några steg bort, tills hon sakta visade sig. Det hade till en början inte blivit rädd, utan bara storögt iakttagit henne, för att sedan på mindre än en stjärnas blinkning vänt sig om och sprungit därifrån. På samma sätt kändes spådamens blick.
   
”Du kommer att upptäcka många nya sidor där ute” började hon. ”Livet är oftast värre än en dans på lina. Du vet, du kan ramla ner i sågspånet.”
    Patricia nickade, men hon förstod inte riktigt vad damen menade.
    ”Dessutom lilla barn, kommer du inte från den du tror.”
    ”Vad menar du?”
    ”… Vill du verkligen veta? Det kommer att förändra din syn på… allt.”
    Locket på kartongen var nu på glänt och Patricia kunde ana att det inte bara fanns ljus däri. Men nu när allt det gnistrande var så tätt intill henne, skulle hon väl inte stänga locket. Så hon nickade ännu gång. Denna gång mer säkert.
    ”Så ska det låta. Men kom inte och skyll på mig senare, det var du själv som valde detta.”

Spådamen hade faktiskt rätt. Det som följde skulle bekräfta tystnaden i melodin. Patricia fick höra att ballerinan inte alls var hennes mor. Utan det fanns en annan kvinna därute som för arton jordvarv sedan hade fött henne till denna värld. Patricia kände hur fjärilen plötsligt flög upp och ner.
    ”Men, vem är hon då?”
    Tanten svarade inte, utan såg in i glaskulan. Hon skakade på huvudet.
    ”Jag kan inte se det.”
    Kattens vaggvisa hördes allt högre och Patricia lät blicken vandra runt i tältet. Hon såg att det röda skimmer som tidigare hade lockat henne, nu låg som en matta utmed golvet. Spåtanten öppnade munnen som om hon skulle säga någonting, men stängde den igen och koncentrerade sig ännu mer på kulan.
    Patricia var helt uppslukad av jamandet som uppfyllde hela tältet, så hon ryckte till när damen började prata igen. 
    ”Någon gång kommer du att möta en man i regnet. Han kommer att vara mycket trevlig. Han är också den som kommer att peka ut din biologiska mamma. Du kommer att känna igen henne genom att han förolämpa henne. Mer kan jag inte se.”
    Och så var allt tyst. Inte ens katten hördes. Och Patricia smög ut i mörkret igen. Hon berättade aldrig för någon om samtalet. Hon gömde det under vingarna och flög iväg till den värld där tigrarna hade makten.

Så här var hon, efter månader i rändernas samhälle, ute under månen och viskandes i nattens öra. Ikväll var luften var klar, regnet som tidigare under dagen hade fallit hade renat allt. Men det hade inte kunnat spola bort känslan av misslyckande. Det hade inte varit så lätt för papegojan att imitera. Hur mycket hon än hade spelat teater på cirkusen hade hon svårt för att radera ut sig själv. Hur hon än gjorde kunde hon inte förvandla sina färgglada fjädrar till något randigt.

Allt detta svävade i hennes tankar där hon gick på asfalten. En av clownernas söner hade en gång frågat varför hon älskade natten så. Det hade varit en mörk natt då inga stjärnor syntes till. Tystnaden var lika närvarande som dimman som om morgonen låg över ängen. Och så viskade hon som svar:
    ”För att det är endast nu som du kan höra hur det egentligen skulle låta.”
    Den lilla pojken hade sett på henne med oförstående blick och så hade han sprungit därifrån. Men Patricia log för sig själv.
    Fjärilen vinglade till under de minnen som hon bar. Kursen vajade till ännu mer när en mansröst hördes bakom henne.

”Behöver fröken lite skydd från regnet?”
    Hon hade inte märkt att det börjat regna igen. Hennes fötter syntes knappt där hon gick fram i vattenpölarna. Mannen som talade till henne var klädd i kostym och gick under ett grönt paraply. Han log mot henne.
    ”Eller du kanske vill bli helt genomblöt, för att sedan få feber, eller kanske ännu värre lunginflammation och samtidigt inte kan gå någonstans eftersom du förfrusit dina fötter.
    Patricia skrattade och hon hörde i bakgrunden melodierna från karusellerna.
    ”Om det är de alternativen jag har så väljer jag nog att gå under ett paraply med en helt främmande man.”
    På hans vänstra ringfinger satt en vigselring. Hon sneglade på honom, han var ganska lång.
    ”Har du någon gång sett en åsna flyga?”
    Hela paraplyet skakade när han ruskade på huvudet samtidigt som ett frustande kom ut ur hans mun. Patricia gissade att det skulle föreställa hans skratt. Han lät inte som en tiger. Kanske var han en påfågel?
    ”Nej, borde jag ha gjort det?”
    Hon drog ut lite på svaret.
    ”Ja… sist jag kollade så hörde det till allmänbildningen.”
    ”Ajdå, där fick du mig allt. Jag räknas inte till den lyckliga skaran som får kalla sig beläst.”
    ”Det ska vi nog kunna råda bot på”, sa hon och tvärstannade. Han märkte först inte att hon inte följde honom. Så hon stod där i regnet och såg efter honom. Kostymmannen vände sig om när han insåg att hans kompanjon inte var med honom längre. Han höjde sina ögonbryn och hon vinkade tillbaka honom. Och så pekade hon upp mot rymden.
    ”Om du kisar lite grann kan du se dem. De har just druckit några glas påskmust och är nu på väg mot nästa regnbåge. Där till höger om månen är de.”
    Så stod de ett tag. I regnet under ett grönt paraply. Och aldrig förr hade gatan varit tystare. Precis så som natten var tänkt att vara.

Hon kunde inte hålla reda på hur länge deras samtal fortsatte. Han hade aldrig åkt karusell och han förvånades över att hon inte hade en almanacka. Fjärilen flög nu högre, och Patricia kunde se de högsta bladen på päronträdet.

Så kom de fram till den gata där hon bodde. Hon kände att tiden var inne för att låta natten sväva iväg till andra människor, på andra platser. Hon tänkte just säga god natt när han sa det.
    ”Ser du kvinnan där borta?” Han pekade på en gestalt som Patricia kände igen som den kvinna som brukade sitta på en trappa och som aldrig såg människor i ögonen. Men vars blick hon kände varje gång hon vände ryggen till.
    ”Ja?”
    ”Bli aldrig som henne.”
    ”Vad menar du?” Hon såg oförstående på honom. Hon började ana ränder.
    ”Hon är en sådan där som belastar samhället och vår ekonomi. Sådana människor borde inte få leva. Vad har de egentligen för liv? Sitta på en gata och vara en tiggare…?”
    Han vände sig mot henne. Hon kunde se hur jaktinstinkten hade tagit över hans tankar. Lika fort som fjärilen kunde bli fångad i barnets håv, lika fort hade han förändrats.
    ”Jag bor här. God natt.” Mer sa hon inte utan öppnade porten till hyreshuset och gick in. Hon skulle aldrig vänja sig vid det kalla stengolvet.

Det var först när Patricia satt i fönstret och drack te som hon insåg vad han hade sagt. Han var den som först hade samma humor som akrobaterna och som till en början inte alls hade liknat en tiger. Men så hade ett av hans fingrar riktats mot en kvinna och ut hur hans mun hade förolämpningar rullat fram. Han måste vara den som spåtanten hade pratat om.
    Fjärilen har aldrig svävat fortare än den natten. Det som en gång legat i skokartongen under sängen, var nu inom räckhåll. Snart skulle hon kunna känna dess tyngd i sin hand.

Hon hade aldrig haft svårt för att promenera. Det var en naturlig del i hennes liv. Men nu, med blicken fäst på kvinnan som med korslagda ben satt tätt mot dörren för att undgå vätan, kunde Patricia inte lyfta benen. Hur hon än försökte, ville de inte lyftas och föras framåt. Så Patricia stod där ett tag. Just utanför dörren, även hon tätt tryckt mot väggen för att slippa regnet.
    Sekunderna räknades aldrig, men snart hade månen försvunnit och systern hade intagit hans plats. De värmande strålarna gav Patricia mod. Och utan att hon riktigt visste hur det gick till så stod hon framför kvinnan.
    Filten som skulle vara ett försökt till att hålla värmen, hade nog en gång varit ljusblå. Men nu var den gråfläckig av gatans smuts.
     ”Vad vill du?”
    Kvinnans röst var skrovlig. Hon tittade inte upp på Patricia utan började istället fingra på filtens fransar.
    Trots den avvisande tonen utstrålade kvinnan inga ränder. Patricia tyckte sig istället skymta några undantrycka fjädrar. Det var ju hennes mor. Och där Patricia stod kände hon något som hon bara i drömmen hade upplevt tidigare.

En natt skulle Patricia berätta vad spåtanten på cirkusen en gång berättat. Men nu satte hon sig ned på trappan. Tillsammans var de tysta när de iakttog alla människor som var på väg till jobbet. Och Patricia viskade i morgonens öra att livet är som en skokartong och först när man lyfter upp det som finns i, kan man förstå att det är tystnaden som skapar melodin.