Människor. Dessa egendomliga varelser.

Det sägs att de är ofullkomliga. Inte perfekta, alltså. För mig har ”ofullkomlig” bara varit ett ord, som används till att ursäkta människors bedrövliga beteenden: ”Ingen är perfekt”. Hur kunde en människa som säger sig älska, uppföra sig så fruktansvärt illa? Jo, ”ingen är perfekt”.

Det dröjde många år innan jag förstod hur fruktansvärt operfekta vi är. Många, många år. Vi är värre än jag någonsin tänkt. Och då menar jag inte bara mördare och pedofiler och andra grova brottslingar, de får väl stå för en klass för sig. Men även så kallade vanliga människor. De som faktiskt försöker leva så gott de kan. 

Giriga, snåla människor, lögnare, tjuvar, bedragare, avundsjuka, våldsbenägna, förtalare, ja allt vad det är vi kan hitta på. Den listan kan bli mycket lång. Ja, inte är människan perfekt inte. Det dröjde länge innan jag ens kunde börja acceptera att finna detta hos andra. Att finna sådant hos mig själv, har jag nog inte accepterat ännu.

Att acceptera oss eländiga människor för vad vi är och ändå tycka om oss är en konst.

Men så finns kärlek.

Människor som har kärlek i sig lyser. De är varma och de lyser. Och själva ljuset gör att det där andra operfekta kommer i skuggan. Kanske finns kärleken inte alltid där. Kanske den ibland lyser svagare eller rentav slocknar för att livet blir för svårt. Men så återkommer den, och börjar lysa igen. Som blinkande stjärnor på natthimlen är vi.

Alla med en berättelse som vill bli berättad. Alla med ett liv att leva och en kamp att föra, nämligen den att behålla lågan brinnande. Det är inte lätt i denna värld av bedrövliga människor, och det kan hända att vi slocknar för alltid. Men om vi kan se den kärlek som finns hos människan, se allas kamp med sin låga, se det vackra i att ”nu lyser den igen” och ”nu fick jag igång min igen”, ja då har vi en underbar stjärnhimmel att glädjas åt.

En vacker stjärnhimmel, en vacker tavla, värd att kallas riktig konst.