Jag skriver om en oro i mitt inre. Jag vet hur den ska förgöras. Det går bara med ord. Men självklart inte vilka som helst. Det skall vara sådana som förlöser. Det är den enda hemligheten. Och det gäller att våga orden. Att ta till sig mod. Det är inte orden som tar emot. Det svåra är att öppna munnen. När alla spjäll är öppna så flödar energin. Då finns ingen oro mer.
Jag sprang i slask men efter ett tag så frös det på. Det som varit slask blev hårt och fruset. Allt är i ständig förändring. Jag är nu inne i värmen i ett av husen. Jag har tänt alla stearinljusen. Jag tar av dig blusen.
Som en blomma om våren, som dåren på gården, som tåren på kinden, som vinden i seglet, som sekret på såret, som det här året. Exkret har till skillnad från sekret ingen funktion. Exkret är en restprodukt, sekret har en uppgift.
Exkretet är där det är. Det ska spolas bort. Det är till ingen nytta. Det skall bort. Det ingår i en reningsprocess. Någon annanstans kan exkretet bli till något annat och bli till nytta.
Jag lyssnar men det hörs inget. Någon pratar, men jag hör inget. Det finns en mening, men jag hör den inte. Din mun rör sig, men det hörs inget. Radion står på för full volym, men det hörs inget. Jag är på konsert på Ullevi, men det hörs inget. Det är 50000 munnar i publiken, men de hörs inte. På scenen står en madonna, men hon hörs inte. Och då hostar någon, men det hörs inte.
Jag raderar mina gamla texter. Jag börjar på nytt blad. Nu ska det inte va några exter. Jag vill inte slå vad. Inte med dig. Inte med någon. Jag vill flyga fritt. Jag vill flyga högt. Jag vill skrika i ditt öra. Jag vill att du ska höra. Vad ska vi göra? Exter är ett sådant opassande beteende.