Hur mäts ett liv, vad säger man,
som slutord till en tid på jorden?
Skriver man bäst, "Det är han som kan,
det var han som hade de fina orden?"

Skriver man ner ett långt poem,
att ära och att höja?
Ett tidlöst minne, ett skinande emblem,
att inspirera och förnöja?

Tidens tand den fräter bort,
allt det som först kan minnas.
Evinnerlighet är allt för kort,
att mäta tiden vi kan finnas.

Sök ej odödlighet, livet är nu,
för all och evig ändlös tid.
Du har den redan, var bara du,
i detta liv, och de som tar vid.

Oändlig vår resa, som vind och vatten,
i deras essens mitt svar sig döljer.
Som stillhet följer storm, och dag på natten,
min epitaf, "Fortsättning följer...".