Tjejerna viskade i omklädningsrummet. Pablo skulle komma tillbaka. Lena hade fått ett mail av Gunilla som hört det av en väninna, som varit och klippt sig hos Pablos kusin Mara.
Mara var inte alls lik Pablo. Hon var en ganska lång chica och när hon stod framför en i hårsalongen med spelande ögon och satte på hårtorken på högsta volym, var det som om hon ville blåsa iväg en, gud vet vart.

Vi hade alla varit kära i Pablo. Det var förra året jag började på hans hathayoga-klass. Ashtangayogan hade blivit för slitsam, alla hopp och framåtböjningar tog på korsryggen.
Eller så höll jag på att bli gammal. En gammal, trött fjolla som försökte hålla stilen. Sug in naveln, håll kropplåsen, bandhas. Söndag eftermiddag klockan 16 började klassen och det passade mig bra.
När jag kom in i salen och fick syn på Pablo blev jag glatt överraskad. Han såg inte ut som de andra yogakillarna, inte för att jag haft så många manliga yogalärare. Den ende manlige läraren jag kunde minnas hade varit smal, rakad på huvudet och bar ett långt radband runt halsen.
En riktig fjant. Alldeles för spinkig för min smak. Jag föredrog maskulina män. Inte nån som vimsade omkring med pärlor runt halsen. Sånt gjorde jag bättre.
Pablo satt i lotusställning på sin matta i mitten av salen. Som vanligt var jag bland de sista att släntra in och fick rulla ut min matta nere vid dörren. Lokalen var fullsatt.
”Välkomna allihop. Jag heter Pablo och kommer att leda den här klassen. Är det någon som har några skador jag behöver veta om? Eller finns det något ni vill fråga mig?"
En kvinna längre in i salen började på ett omständigt vis redogöra för sitt onda knä, men jag lyssnade inte så noga. Jag bara tittade på Pablo. Han var liten, men besatt en väldig fysisk närvaro, som en dansare eller en skådespelare. Mycket mörk och som en svart juvel skimrade han åt alla håll.
En sån liten pärla, tänkte jag. Men så kom det där om hans fru.
”Min fru håller gravidyoga på tisdagarna och vi har en babygirl som heter Nomi. Hon fyllde ett år igår” sa den svarta diamanten, och jag svalde besvikelsen.
Klart att han var både straight och stadgad. Vad hade jag trott. Jag scannade av raden av kvinnor som satt och log som vore de självaste Moder Teresa mot Pablo. Jo, där satt tvillingarna med de långa benen i lotusställning. Nåja, i halv lotusställning. De påstod att de var äkta rödtoppar. Men knappast, inte med den kulören. De hade nog bättrat på en smula. Väggarna var blå. Den blå buddans färg, himlen och vattnets färg, Lancomes ögonskugga nummer trehundratrettio; Bluebird fly, och vid ena kortväggen stod en statyett av Shiva med ena foten lyft, liv och död i samma rörelse.
Evelina nickade igenkännande mot mig och blinkade menande i Pablos riktning. Den tjejen skulle kunna flirta upp en sten, tänkte jag en smula avundsjukt. Hennes syster Eva ansågs vara den vackrare av dem, men jag tyckte Evelina var mycket charmigare. Hon hade en värme som den andra saknade. Eva var en riktig diva och älskade att göra entré, minsta rörelse hos henne var noga genomtänkt och skulle väcka männens intresse.
Vi ställde oss upp för att sjunga inledningsmantrat med handflatorna i böneställning och avslutade med tre Aum på utandning. Sedan var det dags för en solhälsning. Jag andades in, drog in naveln och lät armarna svepa upp längs sidorna som en primadonna, tills händerna möttes ovanför huvudet. Spände blicken i tummarna och svepte ner med armarna. Pressade handflatorna mot golvet och andades ut framåtböjd, som vanligt tappade jag maglåset och fick suga in naveln igen, tittade upp och andades in med vidöppet bröst. Och så ett hopp bakåt till den stående Hunden. Jag älskade hunden, kunde stå hur länge som helst på alla fyra och snegla upp mot naveln. Jag andades långsamt och väsande nerifrån halsen och ansträngde mig för att titta upp mot naveln. Det spände i nacken och jag backade något. Ville inte bli en whiplashkärring.
Kände hur Pablo kom upp bakom mig, varsamt och bestämt tryckte han ner mina höfter och ben i golvet. Jag passade på att trycka mig mot honom en aning.
”Glöm inte bort att andas”, förmanade han. Han räknade våra andetag långsamt till fem och vi hoppade fram på våra mattor och avslutade rörelsen.

Tvillingarna Eva och Eveline var alltid ihop med latinos och genom dem hade jag träffat Danilo. Han var inte direkt snygg, men jag gillade hans sätt att föra sig. Det var något av gatukatt över honom. Danilo var uruguayare och jobbade som bilmekaniker. Han kunde skruva ihop och ta isär vad som helst.
”Princesa”, brukade han kalla mig, och jag brukade svara; ”Mi amor, preciosio”.
Och jag kände mig verkligen som en prinsessa. Inte som Kalle, trettiofem, uppvuxen utanför Piteå.
På Pablos pass visste man aldrig vilka rörelser som skulle komma. Han improviserade ständigt, i vanliga fall skulle detta ha irriterat mig, ordningsmänniska som jag var (jungfru-ascendent), men jag blev som förtrollad. Mitt vanliga jag var satt ur spel och hade Pablo bett mig hänga upp och ner i mungiporna hade jag säkert gjort ett försök. Jag antog det var lika illa ställt med de andra tjejerna, med tanke på deras enfaldiga leenden såg det ut som de tittat alldeles för djupt i pillerburken.
”Den här rörelsen heter Kamelen och stärker den nedre triangeln”, sa Pablo och demonstrerade. ”Det gäller första, andra och tredje chakrat.”
Sex och pengar, tänkte jag och böjde mig bakåt för att ta tag i anklarna. Vem har inte problem med det? Men ramlade pladask baklänges. Karin på mattan brevid gav mig en medlidsam blick. Hon lyckas tydligen böja sig bakåt utan problem. Det hade man inte trott om den feta kossan! Jag började om igen, ställde mig på knä och lutade mig försiktigt bakåt med händerna som stöd i ryggen.

Den här söndagen hade jag blivit försenad och passet hade redan börjat, när jag steg in med andan i halsen. Istället för Pablo satt en asiatisk kvinna på hans plats. Hon presenterade sig som hans fru och talade om att Pablo var förkyld, men att hon skulle leda dagens pass. Jag skärskådade henne. Hon hade verkligen inte gjort sig till, inte en gnutta smink i det ansiktet. Lite puder hade inte skadat.
”Jag tänkte att vi skulle börja med att tänka på förlåtelse idag”, sa hon. ”När vi förlåter andra är det också något inom oss själva vi förlåter.” Jaha. Hon var en sån som Pratar Yoga.
Sedan kom en lång utläggning om när Pablos fru inte talat med sin syster på ett helt år, för systern hade förstört hennes nya locktång. Men jag lyssnade inte så noga. Satt och pressade fotsulorna mot varandra och försökte tänja i ljumskarna samtidigt. Det sitter mycket aggressivitet i ljumskarna.
”Men vi ska inte heller dömda den som dömer. Vi vet inte vad som ligger bakom. Allt kan ha en mening.”
Jag satt och retade upp mig allt mera på detta malande om Förlåtelse. Kastade en blick på tvillingarna. Evelina tvinnade en hårslinga. Eva tittade upp i taket. Äntligen var det slut på förlåtelsen och vi la oss ner i Barnet, på knä med pannan i mattan och armarna utsträckta över huvudet. Pablos fru ledde resten av passet under tystnad och när jag stod och höll ut benet i vad som kändes som en evighet, började jag till sist darra av ansträngning.

Danilo hade lärt mig allt jag behövde veta om förlåtelse. När jag sov över hos honom brukade vi ligga och lyssna på Elis Regina, och när jag frågade vad hon sjöng om, kvinnan med den där mjuka rösten, som lät som om hon stod ensam på en gata någonstans i Rio, svarade han: ”Det hör du väl. Emociones. Känslor. Och sånt”.
”Sånt?”, upprepade jag och knuffade till honom.
Jag minns speciellt en sång vi brukade lyssna på, en av de få hon sjöng på engelska. Den började så här: ”What can I say to you bonita?. What magic words would capture you?”.
Danilo lyssnade alltid på mjuk, melodiös musik, jazz, samba, fransk chanson. Han påstod att den lugnade odjuret inom honom. Jag bara skrattade för Danilo var den snällaste man kunde tänka sig.
”Du vet inte vad som ryms i en människa”, sa han lugnt och tittade på mig med de där klara ögonen som sköt liksom ljusbågar rakt genom en. ”En kille kan ha alla möjliga typer i sig,. Där bor dom, precis som på ett hotell”.

När Danilo bara var en niño brukade hans pappa komma inrusande i hans rum på nätterna. Han ruskade honom våldsamt och slog honom så huvudet slog som en pendel fram och tillbaka på den yrvakne Danilo. Efteråt grät pappan och bad om förlåtelse. Och Danilo förlät alltid.
Vi avslutade passet med en andningsövning. Jag hade aldrig riktigt fått kläm på övningen och hade fullt upp med att lyckas hålla för ena näsborren medan jag andades in med den andra. Växla grepp och andas ut i den fria näsborren, samtidigt som jag andades stötvis med magen vilken åkte ut och in som en vild gummiboll, i det som kallades eldandning. Till sist var jag alldeles slut och hade tappat bort mig fullständigt. I mitt tillstånd tyckte jag mig se en gestalt som satt i lotusställning mitt emot mig. Jag ser mig själv som mig själv, tänkte jag och la mig ner på rygg och slöt ögonen för att vila tillsammans med de andra i Shavasana, den dödes position, den avslutande långa vilan.
Efteråt samlades några av tjejerna för att småprata med Pablos fru. De pratade mjölkstockning och kejsarsnitt, visste inte till sig i sin iver att ställa sig in hos henne.
”Pablo nyser,” sa Pablos fru. Tjejerna nickade förstående. De la sina pannor i djupa veck och gav varandra moderliga leenden. De var mödrar, de var kvinnor som tog hand om man och barn, i ur och skur, genom mark och moras.
Falska stycken. Nog visste jag vad de ville Pablo. Jag vinkade adjö åt Eva och Eveline som redan bytt om och var på väg ut genom dörren. De snärtorna var på väg ut till en date med nya latinos. Själv skulle jag tillbringa kvällen helt solokvist. Danilo skulle ut på en öl med en kompis. Inte mig emot. Jag såg fram emot att ta ett bad, fila tånaglarna, lyssna på musik. Min musik.
Danilo tyckte min musiksmak var morbid. Jag samlade nämligen på requiem. Visst, en glad och pigg bög som jag borde lyssna på schlagers, tralla med i refrängen och vifta på ögonbrynen, visst kunde jag det. Men ett requeim hade en speciell plats i mitt universum. Ett requiem delade jag faktiskt inte med någon. Det fanns stunder då jag stängde in mig, höjde volymen, slöt ögonen och såg Piteskogarna och snömassorna, såg parken utanför stadshotellet där jag brukade träffa Ronny, som sedan inte låtsades känna mig utan skrek: ”Ditt jävla femirör” .
Musiken dånade genom tusen lurar och hundratusen änglar och smådjävlar sjöng mot varandra. Inte vet jag vem som sjöng vackrast. Det var pukor, granater och cymbaler, och sim, sala bim var jag som ny igen, uppstigen från de döda. Helt klart bättre än valium.

Vinter, vinter, vinter, muttrade jag och stretade uppför backen mot lokalen medan snön och blåsten stack i kinderna. Jag hade dragit ner mössan långt ner över öronen och kände mig inte direkt som Greta Garbo. Den här söndagen var det tungt att lämna soffan där Danilo låg utsträckt och drack varm glögg och läste sin maestro, författaren Julio Cortázar. Vilket märkligt utseende den karln hade (inte min typ direkt) som en korsning mellan en utomjording och en jaguar. Det fanns ett fotografi i boken jag gav Danilo strax innan han försvann, Cortázar håller i en katt och man skulle kunna tro att de just klivit upp ur en gränd någonstans. Lika vilda och opålitliga båda två.
När jag sköt upp dörren och fick se Pablo stå vid disken och hålla händerna över ett element, kände jag hur hjärtat spratt till. Din fjolla, fick jag påminna mig själv. Men nog var jag glad att se honom, Pablito lille.
”Hoy hace frío”, försökte jag på min knaggliga spanska.
”Si”, svarade Pablo. Det är mycket kallt. En yogi bör inte frysa, då blir han stel och kan skada sig”. Jag nickade instämmande mot honom som en yogi till en annan. Det var inte många i salen och jag la ut min matta i närheten av Pablos. Ljusen var tända och Shiva dansade som vanligt för att upprätthålla världen. Pablo hade skruvat upp värmen och elementen nästan ångade. Han kom in i salen och hälsade oss välkomna till dagens pass. Jag betraktade honom i smyg när han gick förbi med stadiga steg och satte sig på mattan. Blev lite pirrig, så här nära hade jag aldrig suttit och som om Pablo hade anat vad jag tänkte gav han mig ett snabbt leende innan han tog upp mantrat.
Pablo kom med klossar som vi la under överkroppen, under solar plexus. "Detta verkar läkande för korsryggen”, sa han,
”Våra problem sitter ofta i de lägre chakrana som behöver helas innan energin kan stiga uppåt. Till dess är vi fångar i underjorden”, sa Pablo och log brett. Jag låg utsträckt med benen isär och kände ett behagligt lugn sprida sig i kroppen. Om Pablo var väktare i underjorden fanns det ingenting att klaga på. Jag låg där i godan ro och visste inte att jag snart skulle komma hem till en tom lägenhet. Danilo hade lämnat ett brev på köksbordet. Hans personliga saker var borta, men skivorna med Elis Regina var kvar. Var det för att hjälpa mig, eller bara ett sätt att vrida om kniven i såret en gång till?

Danilos brev berättade en besynnerlig historia. Som du säkert minns brukade min far slå mig. Han försatte aldrig ett tillfälle att tala om hur värdelös han tyckte att jag var. Jag var som smuts under hans skor.
Ibland kom han inte in i mitt rum utan stod bara i dörröppningen och jag kunde känna hans hat vibrera i luften mellan oss och det strömmade som en rasande flod rakt in i mig. Jag gick undan, hade slutat att prata och svarade bara på tilltal, men det retade honom också. Han hade en kall och okänslig son, sa han. Han hade fått en son som gick omkring som en död, como un muerte. Ja, jag gjorde mig till en död, men hela tiden kände jag min fars hat leva i mig. Jag höll på att förlora mig själv och jag undvek att se mig i spegeln, rädd för vems blick jag skulle möta där.
Min mor var sådan att hon såg tecken överallt. En fågel som flög in genom det öppna fönstret, en tavla som plötsligt föll till golvet var en varning från hennes döda mor. Min far tyckte det var fullständig idioti och beslöt sig för att skicka henne till La Isla de Las Locas, ön där det fanns ett stort mentalsjukhus för kvinnor. Det sägs att rika män från hela Latinamerika som tröttnat på sina hustrur stjälpte av dem där. Sjukhuset expanderade och täckte till sist större delen av ön. I folkmun kallades ön för häxornas ö, efter en by där det bodde kvinnor med speciella krafter. Om man hade förlorat en del av sig själv kunde de spåra upp den delen, mot en viss ersättning naturligtvis. Jag beslöt mig för att följa med min mor till ön för att se till att hon kom säkert fram. I hemlighet skulle jag besöka byn med häxor. Jag måste hitta ett sätt att driva ut min fars ande, varje dag kände jag hur den sög livet ur mig och jag täckte över alla speglar i mitt rum.
Jag vinkade adjö åt min mor vid sjukhusgrinden. Hon log blekt och jag anade att jag aldrig skulle få se henne igen. Jag hade beräknat att det skulle ta två, tre timmar att nå byn till fots och jag kom fram när solen stod som högst på himlen. Byn bestod av några få hus, utspridda liksom i en hästsko. Två skabbiga hundar slogs om ett ben och en grupp hönor pickade frenetiskt i den torra marken. Men så kom en reslig kvinna ut ur ett hus och granskade mig noggrant innan hon bjöd mig in.
”Någon har rövat halva ert jag”, sa hon.
”Min far”, svarade jag.
”Ja, detta är mycket vanligt i familjer. Ibland görs det av kärlek, ibland av hat, ibland helt enkelt av gammal vana. Ofta märker inte ens de små liven något”. Hon brast ut i ett gnäggande skratt och slog sig på knäna. Sedan tystnade hon och blev allvarlig.
”I de här fallet är det ett ont som kräver att få föras vidare till nästa generation. Det har vandrat i århundraden i er släkt och vuxit sig starkare för varje led. Jag kommer att behöva förhandla med denna makt och du måste ge mig något att erbjuda som pant. Något du inte vill förlora”.
Hon bad mig titta henne djupt i ögonen vilket inte var så lätt eftersom ena ögat pekade åt höger medan det andra , överdraget av en mjölkvit hinna, stirrade blint rakt fram. Men det måste ha lyckats för sedan mindes jag ingenting förrän jag vaknade upp på hennes soffa med en blommig filt över mig.
En kort tid därefter dog min far och jag reste till Europa, så småningom kom jag till Sverige, och resten vet du. Nu har min förhandlade tid löpt ut och jag måste återvända till ön för att ta tjänst på det stora sjukhuset. Brevet var undertecknat Din D.

Men än så länge visste jag ingenting om La Isla de Las Locas. Jag satt i lotusställning, djupandades och försökte hålla ryggen rak utan att tappa magstödet. Betraktade de blå väggarna genom halvslutna ögonlock, den blå buddans färg, himlen och vattnets färg, Lancomes ögonskugga nummer trehundratrettio; Bluebird fly.
”Följ din andning. Känn efter var den leder dig!, sa Pablo, alldeles intill mitt öra.
”Värdera inte. Allt är perfekt. I detta ögonblick är allting fullständigt perfekt”.
”Du vill faktiskt inte ändra på ett dugg”, sa Pablo och gick i en svepande rörelse genom salen glimrande sitt mörka ljus.