nätterna susar förbi i all hast
vindar som blåser upp allt damm i hjärtats mast

när mörkret har fallit som en förblindande dimma
sylvassa rivningar punkterar hjärtats yttersta hinna

trötta ögon vakna till gryningstimmen
bearbetar alla känslor av förträngda minnen

för varje blodig tår som sakta droppar från mitt hjärta
blir denna känslomässiga isolering en djupare smärta

me skydd av natten verkar jag mänsklig i min ensamhet
men när solens strålar glider in mellan persiennerna återgår jag till min tomhet

utåt e den ingen som någonsin ser mig gråta
men gallren runt mitt hjärta e ständigt våta

spackelansiktets stela leende e oförändligt o tidlöst
upproriska insida revolterar kopiöst

under nätterna lever jag
vem känner mig då när det sakta ljusnar för en ny dag